Herregud och hurra!!! I det vilda har fått en helt fantastisk recension av Bernur/Björn Kohlström. Jag nyper mig fortfarande i armen. Vill citera hela recensionen men kanske räcker det att ta fasta på orden ”jag är mycket imponerad av denna romandebut”. Eh nej det räcker inte:

”Lisa Zetterdahl har sagt i en intervju att hon har arbetat med den här romanen sedan långt innan debuten, faktiskt i tio års tid. Och det märks! För det är välskrivet, genomarbetat, men också oerhört förtätat och spännande med väl avvägda överraskningar med fallenhet för att chockera. Det är ambitiöst och lyckat, och otäckt gnagande i och med att den lämnar dig med så många ouppklarade bryderier och obesvarade frågor. På den svåra balansgången som heter ’känsligt ämne att skriva om’ har hon lyckats synnerligen väl. 

Det är en modig roman om moderskap och kärlek som får världen att spricka itu, om längtan som är så stark att den blir hotfull och kvävande. Här finns förutsättningar för att du som läser ska tappa hakan både en och två gånger, vill jag lova. Och kanske det är så enkelt som romanens implicita slutsats lyder, att vi människor til syvende og sidst livnär oss på andras olycka, att det är djungelns lag som fortfarande gäller. Därav denna romans lämpliga titel, kanske. I det vilda – det är där vi bor och lever.”

Hela recensionen finns här: http://howsoftthisprisonis.blogspot.com/2022/08/i-det-vilda-lisa-zetterdahl-it-lit.html

Jag har skrivit en roman och den finns!!!

Tack vare mitt fantastiska förlag it-lit och skarpögda redaktör Carl Lindsten, och med omslag av bästa Beatrice Bohman. Och tack vare vänner och familj som läst och läst under manusstadiet (och stått ut med mig).

Jag kan inte riktigt fatta att andra ska läsa den nu, att den inte bara ska vara min längre.

När jag är färdig med min masteruppsats ska jag:

gråta

sova

gå en promenad

läsa skönlitteratur

aldrig nånsin skriva en masteruppsats igen

(framförallt inte samtidigt som jag slutredigerar och släpper roman.)

På lördag 27/8 medverkar jag i tidernas drömevenemang!!! Sjuhärad text arrangerar en minifestival i Mollaryd med fokus på hästar och berättelser, böcker och ridning, texter och relationer. Dagen inleds med turridning arrangerad av Stålarps islandshästar, sedan samtal och läsningar där Erica Hagström, Anna Nygren, Malin Eriksson Sjögärd och jag medverkar i samtal med Marie Hållander.

Oj oj! I det vilda är inte ens släppt än men SvD kunde visst inte hålla sig längre. Saxar lite ur Abram Martina Lowdens fina fina recension, lite chockad här. På tisdag släpps boken!

”Men under läsningen vävs delarna samman. Konsekvent arbetar Zetterdahl med återkomster, variationer och speglingar, såväl i övergripande motiv som på detaljnivå. Effekten blir en intrikat kuslighet. De där två husen, dockorna, kaninerna – är de lika, eller är de samma? Styckmordshuset och skogsrucklet står i förbindelse med det nyrenoverade hemmet med blomluktande kök. De säger: även du kan överges. Även du kan bli en mordplats.”

”Litteraturens barn görs lätt till det vildas fanbärare, tilldelas en roll som påminner om konstnärens: den gränsöverskridande och genomskådande outsidern. För att understryka deras skevhet kan omvärlden sedan skildras som odifferentierat vinkelrät, motmänniskorna som konturlösa flockväsen. Zetterdahl väljer ett annat perspektiv, där det vilda finns som en ständig inneboende möjlighet i barn såväl som vuxna. I den världen finns inga tama människor. Inte om man går nära nog.”

Hela recensionen finns här: https://www.svd.se/a/mrGz4O/ingen-manniska-ar-tam-kusligt-om-sexualitet

För tio år sedan började jag skriva på en roman. Nu kommer den äntligen ut i världen, och jag vill fira! Det första jag visste om den var att jag ville skriva om ett barn som suger på ett annat barns bröst. Det sista jag gjorde var att slipa på perspektivbyten mellan poliser och en mamma med handklovar. 

Däremellan har jag levt med texten i tio år, med paus för andra texter, brödjobb, skriva och ge ut en diktsamling, föda två barn, plugga, livet. Och hela tiden har romanen varit med. Nu finns den alldeles strax på riktigt. I DET VILDA. Det blir mingel, signering, uppläsning och samtal om boken. Kom och fira med mig!

3/9 kl 18.30-21.30 på Grand i Malmö.

Igår red jag dressyrlektion i den rosa solnedgången som bländade mig. Nu är vardagen åter med ridlektioner på tisdagskvällar, och aldrig har jag nog längtat efter vanlig vardag så mycket tidigare, efter en lång vår i usa, efter en sommar.

Jag har redigerat klart min roman.

Jag har kuskat runt mellan olika caféer och skrivit maniskt på min masteruppsats.

Jag har besökt mitt barndomshem som jag för elva år sedan sålde till min första kärlek Albin. Nu kände jag mig redo att åka och hälsa på, för första gången. Barnen fick äta Agnesborgskörsbär och Agnesborgsvinbär, stöka runt i det hus där jag växte upp och som Albin renoverar så fint. Det var oerhört stort att uppleva.

Jag har tagit med barnen till sin mormors grav. De vattnade blommorna och jag grät.

Jag har fiskat krabbor med mitt stora barn, jag har simmat med mitt stora barn, jag har plockat fästingar från mina barn, jag har klappat får, jag har plockat bär, jag har klättrat i berg, jag har andats.

Jag har insett att jag är skåning. Att jag vill bo i skåne. Hur mycket östergötland än finns i mitt hjärta. Hur mycket bohuslän än är en fantasi.

Jag har inte köpt ett hus.

Svante har börjat säga ”bä” som i vad fåren säger, ”bä” som i att han vill att vi ska bära, ”bä” som i nä.

Jag har drömt om det som ska komma sen, som jag inte vet vad det är.

Stunder när jag inser att jag har barn. Att hans barndom sker nu. Och han är så gullig när vi åker bil och han alltid vill lyssna på falafel-sången som han kallar den, eftersom Henrik berättat att de sjunger om ett falafelställe i Malmö. She says she’ll meet me at the square / Outside of intergrill / Where the should-have-beens / Mix with the never-wills / Under a scattered sky, / Between a fate and free will men vi har inte sagt så mkt om knark än, även om Arvid pratar mkt om döden och tex berättar ställen i kroppen där han kan känna sitt skelett.

Jag minns alla hus på hemnet och hur de brukade ta på mig.

Svante säger:

”bi” (bil)

”ta” (tack)

”bä” (bära)

och ”ja” med riktig skånsk dialekt.

Men han säger inte var vi ska bo, och jag och Henrik är ju så veliga.