Jag kan knappt fatta det. Men min roman, min första roman, är redo för tryck. Jesus sån lättnad och sån separationsångest. 10 års arbete, med paus för andra texter, brödjobb, skriva och ge ut en diktsamling, föda två barn, plugga till bibliotekarie, livet, och hela tiden har romanen varit med. I slutet på sommaren kommer den att finnas på riktigt. Den har en baksidestext också:

Hemma hos Katarina Fors är de fyra syskon som delar på två rum. Föräldrarna sover i vardagsrummet. Överallt ligger kläder, leksaker och skolarbeten. Det luktar något fränt, som av djur. Jag får fösa med tårna för att undersöka var det är bäst att placera foten. På flera ställen är tapeten bortriven från väggen, det är som sår kan man säga.

Ester är 10 och provsmakar livet. Det smakar jordgubbsyoghurt, blockchoklad, smutsiga bröst. Men i villasamhället rycker det gränslösa närmare, och det har en större aptit än så.

Lisa Zetterdahls romandebut är en skimrande uppväxtskildring som sakta övergår i ren skräck. Genom drifterna och det vilda som rör sig mellan trädgårdarna, mot huset vid barndomens slut.

När livet ger dig lemonad och du gör citroner.

Sånt som händer när man kommer hem från USA: man skriver krönika om Utvandrarna, Boyes I rörelse, suget efter att vandra ut på uppdrag likt i Sagan om ringen, den långa vägen till Bråta-stallet, blommorna i rabatterna i Colorado samt vår nya bil som vi köpt nu när vi inte köpte drömhuset pga osäkra på platsen. Lika fullspäckat som mitt liv just nu!!!

Som alltid tryggt bakom betalvägg: https://corren.se/bli-prenumerant/artikel/ly0e6qvr

Det närmar sig 1,5 år sedan Hästar kom, och nu är den även fint recenserad i senaste numret av Lyrikvännen! Boken lever sitt eget liv. Erik Bergqvist skriver tex:

”Hästflickorna, du minns dem nog. Du var kanske själv en? (Hästpojkar fanns också, men sällsynt.) För en utomstående framstod hästflickorna som invigda i ett hemligt förbund, något som överskred de vanliga grupperingarna, något allvarligare.”

”Starkast i denna debut är samlingens sista avdelning, eller snarare: genom dess rakare stil djupnar de föregående.”

”Dottern tänker att hennes mamma hallucinerar, men nej: i trädgården springer verkligen tre hästar. Besynnerlig scen, en ljus apokalyps. Och sedan, efter döden, ska huset tömmas, och då blottas de föremål som väcker det förflutna och som leder tillbaka till hagen, stängslet, leran.”

”Man kan också säga att Lisa Zetterdahl närmar sig sitt stoff varsamt. Som när man talar till hästar.”

(Gud, vad jag överanalyserar. Ska sluta, lovar.)

Men tänk om jag inte vill hitta hem?

Dvs, tänk om det är lättare att leta

än att hitta.

Jag har fått sommarens första myggbett.

Det är en blinkning till min roman, som kommer i höst.

Jag är på Biskops Arnö i en vecka tillsammans med andra debuterande författare från Norden. Ja, jag går på folkhögskola igen känns det som. Så fint med alla samtal, läsningar och möten.

Igår mötte jag en grävling på min kvällspromenad. Vi stod så nära varandra, öga mot öga, sen vände vi och sprang.

Det konstiga med att lämna en plats där man skapat sig en vardag, Jag kommer sakna stjärnhimlarna ovanför vår altan. Vädret över bergen. Bergen, alltid bergen där i bakgrunden, lukten av vedeldning. Alla promenader genom villasamhället. Alla äventyr i bergen. Det vilda, karga, så nära. När vi blev varnade för mountain lions som setts i en trädgård nära lekplatsen. Hjortarna som betade i en annan trädgård. Min mountainbike, den dyraste cykel jag någonsin ägt som jag snart ska sälja igen. Allt det nya att uppleva, caféerna, restaurangerna, människorna, vardagen i Colorado, hur livet också kan se ut, lära sig hitta vägen till förskolan. Åh förskolan och de fina förskolepedagogerna, när Arvid grät i början och jag vid något tillfälle sa att han var sensitive och Miss Cathy sa thats’s great, the world needs more sensitive people. Att barnen lärt sig så mycket engelska. Att få nya vänner i våra grannar som tagit oss med och klättrat flera gånger. Att ta med mina barn på det här äventyret, ha en ekorre som bor i väggen som vi döpt till sommarskuggan, så mycket snö, ja den kom tillbaka nu i slutet på maj och vi hade slut på pellets så vi fick använda ugnen som värmekälla och när snön smälte var det så många grenar som knäckts av träden och blommor och buskar som låg böjda, det nyckfulla vädret här, så stark sol, och vanorna hur jag rör mig mellan caféerna där jag sitter och jobbar och de som jobbar där som lärt sig vad jag vill ha. Att prova ett annat liv på en annan plats. Att det var nu som livet öppnade upp sig igen, efter pandemin, graviditet, föräldraledighet, bebistid och amningstid, de där munskydden vi skulle ha jämt i början när vi kom hit, att vi fick glömma dem i botten på jackfickan. Lika konstigt som det var att åka över Atlanten hit, lika konstigt är det att åka över Atlanten hem. Eller konstigare. Det här är en magisk plats och en vardaglig plats på samma gång. Jag ska minnas den så, precis som jag ska minnas hur mkt jag legat sömnlös av stress och vilsenhet. En vardaglig plats och en magisk plats.

Kvällspromenaderna i den här provinsen. Det är minst sagt sommar nu, med en tryckande kvav hetta, väntande på åska. Jag är så långt borta, samtidigt växer samma blommor här som fanns i mammas rabatter. Ja delvis. Iris, pion, inte kaktus. Jag tänker på att gå runt i mammas trädgård när blommorna sluter sig för natten. Och jag längtar efter ett hem. Är livet att känna sig hemlös? Jag frågar åt en vän.

11 år utan dig. Med sorgen, att du aldrig får träffa mina barn, aldrig läsa mina böcker. Allt jag vill prata med dig om. Berätta, att du är närvarande i mina tankar, i det jag skriver, när jag sträcker ut händerna mot mina barn.