”Du har utan tvekan en språklig begåvning, men det du skriver är ännu inte på den nivån att det kan publiceras i bokform.” Jag har fått så fantastiskt många refuseringar genom åren. Första gången jag skickade in till förlag var jag sexton år. Jag ville debutera ung, precis som Lukas Moodysson, som var min favoritpoet på den tiden. Han var arton när han debuterade. ”För att bli författare krävs ett långt och mödosamt arbete. För de flesta tar det många år.” Så skriver de från Ordfront, daterat 9 december 1999. Sant, sant. ”Ett bra sätt för unga människor att hitta läsare och få respons på sina dikter eller prosatexter kan vara att publicera det man skrivit på en egen hemsida på internet.” Jag tog till mig det rådet och skaffade mig en hemsida, och publicerade mina dikter där. Dikterna byttes ut under åren, men till slut var det mest min dagbok som fick stanna kvar. Den här texten. Någon form av sidomaterial kallat livet som fortsätter växa. De där första refuseringarna kastade jag. Men, hittade dem igen bland mammas alla grejer när vi tömde huset. Hon hade sparat dem. Sedan har jag sparat dem, ihop med en tjock bunt refuseringar som trillat in under åren. Tills dess att alla refuseringar började komma via mail istället. I början skrev jag ut dem, för att spara och lägga till handlingarna, för att kunna mäta och se hur jag närmade mig det osynliga målet. Jag visste inte när det skulle komma, men jag visste att om jag bara får tillräckligt många nej så blir det ett ja till slut. Den 8 januari 2020 fick jag ett ja. Nu kommer snart boken.

”Mamma, varför har inte alla bilar bil-lök?”

”Vad är det? Bil-LÖK?”

”Näe, haha! Inte bil-LÖK! Bil-lök.”

”Eh. Jag vet inte vad det är. Hur ser det ut?”

”Den är grå.”

”Var på bilen är det?”

”Vid bakluckan.”

”Bil-lök?”

”Ja. Varför har inte alla bilar det?”

…

Idag fick jag veta vad det var, eftersom Henrik och Arvid pratat om precis samma sak och Henrik till slut kunde knäcka det. Bilrök. Herregud.

Så har jag gått promenad med Svante i tätt snöfall på kyrkogård, men det smälte när det nuddade mark. Och jag har andats sjukhusluft genom munskydd. Svante är sju veckor och på fredag ska han göra sitt sjunde sjukhusbesök, om vi räknar bort de mer obligatoriska besöken i form av att födas, som han ju gjorde på sjukhus, och återbesök pga födsel. Jag är i alla fall glad att det inte är något allvarligt, även om det är svårt att inte oroa sig. Jag är i all fall glad över den där promenaden. En fördel med att få åka till sjukhuset i Lund, att få nya promenader. Jag tycker om väder, sa jag till Arvid igår, när det föll tätt med blötsnö över oss och han höll sina leriga vantar för kinderna. Då strax innan billöken.

Mindre än en månad kvar till bok nu. Den finns att bevaka på nätbokhandlarna. Den finns nästan. Så här presenterar förlaget boken:

”En mamma dör och dottern tvingas ta hand om det som blir kvar. Huset och trädgården, räkningarna som fortsätter att komma, tavlor och schampoflaskor. Och så lådorna med sådant som sparats från den egna barndomen. Gamla skolarbeten, skrivblock och teckningar.

Och överallt: hästar.

I sin första diktsamling skildrar Lisa Zetterdahl hur det kan vara att i olika faser av livet skiljas från sin mamma. Som flicka när stallet lockar, och som vuxen när döden kommer. Ett strömförande, stilsäkert, och trösterikt dokument över hur en människa blir till: genom att ingå, och genom att separeras.”

2020. Året som de flesta i världen förmodligen är överens  om var ett riktigt skitår. Och för mig personligen samtidigt ett storartat och fantastiskt år. Jag fick min första bok antagen i början på januari. Så många år som jag väntat och längtat och kämpat mot det ögonblicket. Sedan blev jag gravid. Gifte mig efter 16 år av liv i synd. Redigerade min diktsamling mot färdig bok. Födde ett barn. Nu kommer så min första bok i januari 2021. Och vad som sker sen får vi se. Känner mig just nu så rik med de tre männen i mitt liv (man, barn, bebis, missförstå mig rätt) och skrivandet som efter alla år blir någonting riktigt riktigt att ta på. Samtidigt som jag och min pappa kanske gjorde slut det här året, och det är ju en förlust, men samtidigt en förlust som jag på sätt och vis burit länge på. Jag hoppas 2021 blir ett år då jag får krama mina vänner igen. För jag vet att det är året då vi kommer säga att nu är det 10 år sedan mamma dog, jag kan inte förstå det.

Vi har en bebis som fyller en månad idag. Vi har en bebis som har fått sina namn: Svante Truls Zetterdahl. Svante eftersom en lillebror ska vara en Svante. Truls efter min barndoms katt Folke Truls (som även gett Arvid mellannamnet Folke). Och så Zetterdahl för det är coolare än Andersson. Vi har en dålig dag. Dan före julafton är sällan en bra dag har jag en känsla av. Men jag har fått tvätta håret, det har jag, efter att ha haft håret uppsatt i samma knut i en vecka. Det tog en stund att reda ut tovorna. Vi har en bebis som vill amma konstant idag och en tvååring som inte vill äta nåt alls idag tydligen. Vi har en gran som vi köpt på nobeltorget, i ”granaffären”, den första gran jag köpt i livet. Den är klädd med min barndoms kulor i rött och guld. Jag lät Arvid klä den och han tappade en kula i golvet, inte bara en gång utan flera. ”Är det mormors?” ”Ja”. Den gick inte sönder. Vi har tagit fram lådan med tomtarna och placerat ut dem i lägenheten, och jag har sett Agnesborg framför mig, mitt barndomshem, ser hur jag ställer tomtarna på sina platser där. Vi har en överblommad hyacint och några på väg att slå ut. Vi har lussekatter och pepparkakor och brownies och hemgjorda köttbullar okej nötbullar. Vi har ingen knäck. Vi har en morfar som inte frågat vad hans barnbarn ska heta eller hur han mår, så han vet inte att vi varit på akuten två gånger på en vecka. Men det mesta ordnar sig med alvedon och antibiotika va? Vi har ingen snö men förhoppningsvis några timmars sömn. Är det något av en tröst att få människor får fira jul så som de vill, med de de vill, i år? Nej det är en tröst att jag har en man som jag kan himla med ögonen med åt alltihopa.

”Mamma, när kommer min rosa hink tillbaka?”

”Den kommer inte tillbaka. Du kastade den i havet.”

”Men jag vill att den ska komma tillbaka.”

Jag går igenom sättning av diktsamlingen med bebis liggande i knäet. Han har passande nog klätt sig i hästmönstrat. En annan bebis låg likadant i mitt knä när några av dikterna skrevs för snart tre år sedan.

Arvid leker med två tomtar: ”Det här är jag och min mamma. Min pappa fanns inte då. Han var i min mage.”

Min pappa har berättat om när jag var ett och ett halvt år och han erbjöd mig en krona för varje natt jag sov i min egen säng. Jag var ett och ett halvt. Mamma var höggravid och inlagd på sjukhus. Jag vet inte varför. Jag skulle vilja fråga henne varför. Jag ville sova i föräldrarnas säng men jag sparkade ju runt så mycket. En natt vaknade pappa och jag satt på tröskeln och tittade på honom. Jag vet inte vad jag mer ska säga om det. Jag vet inte.

”Mamma, kan kaniner kissa?”

”Mamma, har jag svans?”

”Mamma, hur fick jag armar på kroppen?”

”Mamma, när är det sommar?”

I minnet. Jag går ut i mammas trädgård och vattnar i skymningen. Pionknopparna som spricker.

Jag har drömt om att ha mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel – och nu händer det! Nu är det på riktigt. Min debutdiktsamling Hästar släpps 25 januari. I SvB presenterar jag den såhär:

”Några dagar innan mamma dog sa jag till henne att jag skulle dedicera min första bok till henne. Det var mitt svar när hon från ingenstans sa att hon skulle vara med mig när jag födde barn. Jag var inte gravid och hade inga planer på att bli det. Det enda vi då visste var att mamma snart skulle dö.

Jag växte upp i ett hus omgärdat av åkrar och ängar och skog. Allt jag ville var att vara i stallet. Jag lämnade min mamma och cyklade till hästarna. Gick i mörkret längs gamla landsvägen. Fick skjuts av någon. Denna tid av stängsel och lera, sockerbitar och svett mellan benen. Vi stod i dikeskanten och tittade på hästarna i hagen. Vi pallade äpplen och matade hästarna tills de bet oss. Vi lärde oss galoppera, fort. Vi klädde av oss nakna och sprang genom hagen. Vi lade händerna på elstängslet. Vi lärde oss hålla i ett spö. Det var den första separationen från mamma. När jag valde vad jag själv ville.

Den sista separationen kom när mamma blev sjuk och sedan dog. Jag och min syster tömde vårt barndomshem. Åt ett sista plommon från trädgården. Plockade ner alla tavlor från väggarna. Alla ord vi någonsin sagt. Vad blir kvar när någon dör? Alla fula dukar och illasittande jeans som jag ville spara. Brev, böcker, julpynt och kastruller. Alla skolarbeten jag skrivit, som alltid handlade om hästar. Så mycket som man inte vet vad man ska göra med. Så mycket man bara slänger. Skräp är gjort av någonting.

Jag skrev mycket dagbok om mammas död. Jag visste att jag ville skriva skönlitterärt om det också, jag försökte, men jag visste inte hur det hängde ihop.

En kväll flera år senare när jag stod i duschen med schampo i håret förstod jag plötsligt att det var hästarna som var nyckeln. Det fanns en dikt i huvudet, jag rabblade raderna för mig själv, om och om igen medan jag sköljde ur schampot. Sedan började jag skriva, och sätta ihop allt det jag redan skrivit.

Det blev en diktsamling om en uppväxt på landet. Om tillhörighet. Om språket som löper där i. Om att förlora en mamma. Om hästarnas styrka, och dödens styrka.”

För övrigt kul upplevelse det är när barnmorskan som syr en i skrevet låter hämta in en senior kollega för att fråga: Ska det där sitta fast här tänker du? Jag satte fast det där såhär, ser det bra ut?

Mina barn. En fisk och en skytt. Precis som jag och min syster.

För en liten vecka sen kom lillebror. Efter kanske 2.5 dygn av förvärkar så började de äntligen komma tätare sent på söndag kväll när vi lagt oss. Rätt snart ringde jag in till förlossningen för att kolla läget, och de sa att jag var välkommen in när jag ville. Förra förlossningen kom jag ju in 10 cm öppen redo att föda, vilket inte riktigt var meningen, men värkarna blev aldrig regelbundna och efter att vi varit inne en sväng när jag var 3 cm öppen, och allt avstannade, så pallade jag inte med tanken att behöva åka in och vända ytterligare en gång. Så Arvids förlossning blev främst badkarsbad och Enya i hur många timmar som helst hemma, tills jag inte orkade mer, och sen in och ta hål på hinnorna, några vändor med lustgasen, och sen kom han. Som omföderska ska det ju gå snabbare, men hur snabbt är det, när man redan haft förvärkar i några dygn? Jag duschade lite, värkarna avstannade, vi la oss och sa jahopp det blev visst inget nu ändå, vi får väl sova då, och då kom en värk igen, som med en ny starkare känsla, och jag sa till Henrik att ringa Stina och ringa efter taxi. Sån skillnad på taxiresa, jämfört med när jag skulle föda Arvid. Nu höll jag Henrik i handen och tittade ut på natten och undrade om jag bara var 2 cm öppen, om allt skulle stanna av, om vi skulle få åka hem igen och schasa upp Stina och Rory som nu låg och sov i våran säng med Arvid. Vi kom in på förlossningen. Jag var 6 cm öppen. Sån lättnad. Sån revansch på nåt sätt. När jag sen fick ligga i ett varmt bad och dricka juicedrink och småprata och skoja med Henrik mellan värkarna. Jag sa att vi var på spa. Henrik sa att det är som på film, att de kan prata mellan värkarna. Vilket det knappast var med Arvid för då var jag rätt borta. Två timmar efter att vi kom in var jag 8 cm öppen. Jag lämnade badkaret för lustgasen för det började göra mer ont. Jag mindes lustgasen som något fantastiskt. Efter ett dygn av värkar på egen hand vid Arvids förlossning så var lustgasen verkligen fantastisk. Den här gången inte lika mycket. Vet inte varför, men den var nog för svag först, men trots att de drog upp den fick jag det aldrig riktigt att funka, jag hade lite svårt att känna när en värk var på g så jag tog kanske gasen för sent hela tiden. Ont hade jag i alla fall. Jag klamrade mig fast vid sängens sidogavel och slet i den medan jag försökte slappna av i resten av kroppen, och Henrik masserade, strök och tryckte där jag bad honom. Och timmarna gick. Den där känslan av revansch försvann. Jag öppnade mig inte mer. Vad var det som hände, vad var det som var fel? Efter skiftbyte och ny barnmorska så bestämde hon att ta hål på hinnorna för att se om det fick fart på det. Det gjorde det inte. Då försökte hon, med handen uppe i mig, att putta bort den kant som var kvar över barnets huvud i en värk. Det gick inte. Då satte hon värkstimulerande dropp. Det hände ändå inget mer, barnet låg kvar högt upp i magen. Då sa hon till oss att bebisen hade huvudet i fel vinkel, den tittade åt fel håll, och nu skulle vi köra lite spinning babies för att försöka få den att vända sig rätt. Jag hade stått och stampat på 8 cm öppen i sisådär 4-5 timmar och var rätt modfälld och trött och påverkad av smärtan. Jag jublade inte direkt när hon sa att nu kör vi värkstimulerande dropp och struntar i lustgas och provar en konstig yogaställning med rumpan upp i vädret och huvudet nedanför sängen halvvägs till golvet. Efter tre värkar där var det dags för nästa position och tre värkar i den. Sedan nästa position. Och då rasslade det plötsligt till i en värk. Bebisen slank ner, som från ingenstans, nu var jag redo att krysta. Det kom så plötsligt allt, och det gjorde så ont, jag klamrade mig fast vid Henrik som en drunknande och bara skrek, vet inte vad jag skrek riktigt, men att det inte gick. Trots att bebisen nu vänt sig rätt, och jag ju kunde släppa den där oron som legat över mig, en tanke på kejsarsnitt, en känsla av att bebisen aldrig skulle kunna komma ut ur mig, och nu var den ju på väg, men jag kände det inte. Med Arvid tyckte jag det var så coolt med krystvärkarna, den där enorma kraften som sveper genom kroppen. Den kände jag inget av nu. Jag var tvungen att göra allt själv. För att använda en dålig liknelse så var det som att istället för magsjuka där kroppen gör jobbet och vänder in och ut på sig, så var jag nu förstoppad och fick göra allt själv. Jag kände inte riktigt när värkarna kom heller så jag visste inte när jag skulle krysta eller pausa. Jag mest skrek tror jag, och bad dem hela tiden att säga till när jag skulle krysta och när jag skulle pausa. Klamrade mig fast vid Henrik. Trodde typ jag skulle dö? Vilket ju såhär i efterhand känns lite överdrivet kanske, jag skulle ju föda barn. Och så kom han. Det var äntligen äntligen över. Han var ute. Arvids förlossning på sisådär 28 timmar var slagen med en förlossning på sidådär 10-11 timmar. Med Arvid kände jag mig som jungfru Maria som tar emot Jesusbarnet. Nu tänkte jag medan de gav mig mitt barn att det var trist att jag inte kände så den här gången. Jag hade längtat efter det ögonblicket. Istället sa jag till barnmorskan och undersköterskan att de räddat mitt liv. Jag var så lättad. Det tog en stund innan jag riktigt kunde ta in mitt barn. Sen kom den stora kärleken och tog över allt.