Det slår mig, likheten i att vänta på att föda barn och att vänta vid en dödsbädd. Man vet inte när det ska ske. Bara att det ska ske. Därefter kommer världen att vara en ny. För alltid förändrad. Jag målar naglarna när jag väntar. Rött. Det slår mig när jag målat klart att det är blodets färg. Livets eller dödens? Jag försöker läsa en bok. Jag försöker komma ut lite. Jag försöker sova. Jag väntar. Den här tiden är bara just precis nu. Den kommer aldrig igen.

”Nu ska jag gå promenad med min mormor och morfar. Min mormor är inte död. Hon bor inte här. Hon bor där borta. Mormor och morfar var är ni?! Här är ni mormor och morfar!”

Ariana Reines – Coeur de Lion (”Häromkvällen berättade du för mig / Att du googlat dig själv / Och hittat ett tråkigt youtubeklipp / Av någon tonåring med samma namn som / Du. I klippet sa han sitt / Namn, sa du, och att det var så konstigt. / Någonstans i någonting / Som du sjöng för mig av det du skrivit / Hände detta, någonting om att du inte hade / Något namn, eller ett namn som likaväl inte är något / Namn alls. Eller någon identitet.” En långdikt och ett flöde av tankegångar, om en brusten relation, om konst, om sex, om judiskhet, och det skrivet med en kantig rytm som kan vara både stötig och inspirerande. Det är allt annat än prydligt tillrättalagt.)

Olga Ravn – Den vita rosen (”Oljan har lagt sig / på havet det lyser / av dis i den vita gryningen / spill mig / min ömhet är ett mörkt fartyg” och ”Vattnet är svart / ge det till mig / natten är djup / ge den till mig / du har sagt mitt namn så många gånger”. Varför köpte jag den inte på bokrean, då för något år sen, varför var jag så duktig på att tygla mig, man ska aldrig tygla sig när det kommer till inköp av böcker, jag vill ha den i bokhyllan och kunna läsa om flera gånger.)

Ellen Strömberg – Jaga vatten (Faller in i kategorin ’Böcker jag lånat på bibblan men nu vill köpa för att kunna låna ut till kompisar och kunna återvända till när andan faller på’. ”Vattnet var mycket farligare när man såg det än när man inte såg det, men det var enklare att låtsas vara död när man såg mörkret runt omkring sig. Hanna sa att hon också öppnade ögonen under vattnet, men jag visste att hon inte kunde dyka med ögonen öppna. Sommaren efter att vi hade städat ur mommos hus drunknade en pojke på badstranden intill. Mamma sa att jag inte fick låtsas vara drunknad mer, men det var okej, för vi hade redan slutat leka, jag och Hanna. Hanna lät pojkar med olja under naglarna och torra händer pulla henne i omklädningshytterna på stranden. Sedan ristade hon in deras initialer i bänkskivan i hytten.”)

Cecilie Lind – Mitt barn (”fyra händer syr mig i skrevet / ett barn ligger hos mig och lever”. En långdikt om moderskapets mörker. Ärligt, naket, okonstlat, många gånger fult. Jag läste den nästan för fort, trots att den inte ger något andrum utan bara fortsätter och fortsätter så som föräldraskapet gör. ”om någon frågar mig vem jag är måste jag svara / jag är en som droppar / mjölk, tårar, blod, kiss”)

Daniel Mårs – Voilà! (Om bondgården och drömmen, om Paris och om att tilldelas en roll. ”jag har mycket hö / men inget siden” och ”jag sitter och blänger mot berget / det händer dagligen nuförtiden / isen knakar / när jag blir riden / mina fingrar gräver ner / i en killes höfter / sanden jag kört ut med traktorn / faller mot bottnen på våren” och ”jag reser till Paris om allt går snett / jag vill bara mata kaniner med maskrosblad / c’est moi”)

Fatimah Asghar – Om dom vänder sig mot oss (Om den blodiga delningen av Indien och Pakistan, om att vara föräldralös, queer, sydasiatisk muslim i USA. Jag blev imponerad av den här diktsamlingen, som jag förstått hyllats utomlands, men i Sverige har det varit rätt tyst om den?)

Olga Tokarczuk – Spel på många små trummor (Ok jag har inte läst ut den helt, men sparar tills bebisen kommit och det kan vara lagom med noveller? Jag har inte läst Olga Tokarczuk tidigare. Det som mest slår mig, och som jag gillar bäst, är hur hon så skenbart enkelt vänder på en situation så att ingenting längre är vad det tidigare verkade.)

Jon Jordås – Min Martina (Gun-Britt Sundströms klassiker Maken har inspirerat till ett relationsdrama nu i ett samtida Stockholm. Jag inser att jag glömt bort mycket av Maken, så blir tyvärr inte det där ljuva återseendet som någon recensent skrev om, men kul att ”återse” Jon som var min klasskompis när jag gick skrivarlinjen på Fridhem för en massa år sen!)

Hanna-Linnea Rengfors – Candy (”På stentrappans räcke satt en guldskylt med texten RÖKNING FÖRBJUDEN. Jag tog emot cigaretten. Hans läppar var torra och nariga men filtret dränkt i saliv. Jag sög i mig. Han tog den, gav den tillbaka. Tog den, gav den tillbaka. Jag sög i mig allt utan att tveka. Röken. Saliven. Hela situationen.” Och jag, jag vill bara sträckläsa. Hanna-Linnea Rengfors debutroman kommer bara ett halvår efter hennes debutdiktsamling. Nej jag är inte alls imponerad och avundsjuk, inte alls, men kan stolt erkänna att vi delar förlag!)

Vigdis Hjorth – Lärarinnans sång (”När hon pratade om sitt arbete brukade hon säga att det var så fruktbart och uppfriskande att vara tillsammans med unga människor, för de var växande och i rörelse och bidrog till att hon själv fick vara växande och i rörelse, att de unga människorna hindrade henne från att stagnera. Men nu fick hon den förfärande tanken att samvaron med dessa unga människor snarare bidrog till en form av regression? Att de smittade henne med sin ungdomliga narcissism? Hon tyckte att hon hade haft en del unga och dumma känslor de senaste dagarna.” Jag älskade Arv och miljö. Den satte ord på sånt ingen annan roman satt ord på för mig. Här blir jag inte lika hals över huvud tagen, men jag läser och gillar.)

Tone Schunnesson – Dagarna, dagarna, dagarna (”Det som finns är dagarna och pengarna och olika sätt att spendera de båda.” Jo jag gillar mycket när man får en bångstyrig karaktär som man bara vill skaka om och säga snälla gör inte så, medan hon försöker göra det bästa (eh?) av situationen.)

Ida Therén – Att omfamna ett vattenfall (”Jag bättrade på pudret, fimpade ciggen i potatisarna på den halvätna tallriken och vinkade efter notan. ’Jag vill bara att du ska veta vem du har att göra med.’ Han flinade. ’Jag har alltid drömt om en livsfarlig kvinna.’” Debutroman om June Mansfield, hennes liv och drömmar, relationen med Henry Miller och Anais Nin, och: hundra år senare en annan ung kvinna i jakt på kärleken och livet.)

Judith Kiros – O (Dikt och essä med utgångspunkt i Shakespeares Othello, där Othello hetsas att döda sin vita fru och bli det monster publiken tycker att den svarte mannen är.)

Jonas Rasmussen – Pappa-mamma-barn (Varför har jag inte läst den här tidigare? Om att vara förälder, om att få ett barn. Rakt och ärligt, och både svart och roligt, om hur svårt det kan vara. Även formsäkert, som ett slags inventering, där dikten räknar upp allt jaget har, och allt jaget aldrig gjort, med fotnoter som möjliggör utsvävningar. ”Jag har aldrig önskat att fler kvinnor hade sexuella fantasier om mig / Jag har aldrig flytt småbarnsföräldervardagen genom små, trånga glipor av sexuella fantasier / Jag har aldrig avvisat min älskade fru / Jag har aldrig funderat över varför jag, när jag – alltför sällan – får gå en promenad i ensamhet, ofta hamnar i de kvarter där jag och min älskade fru bodde innan vi fick vår son / Jag har aldrig varit i en situation där jag trott att jag ska dö / Jag har aldrig självmant försatt mig i en situation där jag trott att jag ska dö / Jag har aldrig självmant försatt mig i en situation där jag har tänkt att nu vill jag vara var och när som helst utom just här, just nu / Jag har aldrig känt det som att jag har gått vilse i allt det här; som att jag vet att det finns en punkt någonstans framöver, men att den punkten ständigt förflyttas” och: ”Det hänger en gunga / i släktträdets nedersta gren / Gungans däck i raka kedjor / Den utdragna gropen i sanden inunder / där barndomen bromsat upp / för att / gå vidare”)

Vanessa Springora – Samtycket (”När man är fjorton är det inte meningen att en femtioårig man ska stå och vänta på en utanför skolan, det är inte meningen att man ska bo på hotell med honom eller ligga i hans säng med hans kön i munnen medan andra äter mellanmål. Allt detta är jag medveten om, helt utan sunt förnuft är jag inte, trots att jag bara är fjorton.”)

Långsamma dagar när jag mest väntar på bebisen. Orkar inte så mycket annat. En absurd sysselsättning. Skulle så gärna vilja skriva nu när jag har tid och möjlighet. Kasta mig in i mitt nya diktprojekt (autocorrect vill skriva fuktproblem, det har jag också). Men det är som att bebisen måste bli klar först. Boken måste bli klar först. Jag bara sitter av tiden. Ok mest ligger, men inte på det där roliga sättet. Ååååååååååå jag vill skriva, jag vill orka skriva, jag vill vilja skriva!

Jag drömde så starkt häromnatten. Jag och pappa sitter i hans bil på uppfarten utanför hans hus. Vi ska sova i bilen. Det mörknar hastigt ute, och jag säger titta, det är fåglar! Himlen täcks av fåglar, den sjunkande solen förmörkas. De landar i hagen nedanför, och då ser jag att det inte är fåglar utan människor iklädda fågeldräkter. Sedan ska pappa gå iväg med Arvid. Jag tycker att det känns olustigt att lämna Arvid till honom. Arvid börjar gråta, för pappa har bränt honom med en cigarett på armen. Men pappa säger äh och slänger upp Arvid på ryggen. Sedan sitter Stina och jag i lekerstugan hemma på Agnesborg och väntar på att pappa ska komma tillbaka med Arvid.  Efter ett tag blir vi otåliga, vi har en tid att passa för att hinna med bussen/tåget. Till slut går jag iväg för att leta efter dem, även om vi förmodligen inte kommer hinna med bussen/tåget. Direkt hittar jag pappa nedanför Agnesborgs köksfönster där han har öppnat upp en lucka i fasaden och ska byta ett rör. Jag utbrister men var är Arvid!? Och pappa ser sig över axeln och hummar något och jag förstår att det är allvarligt, jag springer fram till bergsknallen som stupar ner mot vägen och söker efter Arvid med blicken, får syn på honom liggande där nere och skriker i panik på Stina att komma. Då vaknade jag. Med en så stark känsla av att pappa visste att Arvid trillat och därför börjat fixa med huset istället för han vågade inte konfronteras med det som hänt. Sen låg jag vaken och såg drömmen om och om igen. Den var så skarp, så tydlig. Drömmar som innefattar Agnesborg brukar också alltid handla om mamma, men i den här drömmen är vare sig mamma eller sorgen efter henne närvarande. Arvid sov bredvid mig och jag pussade hans kind. Sen gick jag upp och kissade.

Jag kunde inte sova i natt. Det är ju hopplöst med graviditeten, upp och kissa och dricka vatten och ingen bekväm ställning finns för magen. Men så kommer tankarna. Och jag ligger klarvaken. Tänker på pappa. Det finns alldeles för mycket att säga. Vi har inte hörts på snart tre månader. Det finns alldeles för mycket att säga. Jag tittar på Arvid som sover bredvid mig, hans ansiktsdrag i mörkret, hans lugna andetag. Bebisen stökar runt inne i magen och jag måste trycka tillbaka den med handen för att vara säker på att den inte tar sig ut genom maghuden. Ska jag berätta för pappa när bebisen är född? Ska vi aldrig nånsin höras igen?

På mitt usb-minne står det: du är hemma. En slogan från pappas jobb. Jag inser det plötsligt, som att jag för första gången ser det, när jag ska spara dikterna jag börjat skriva på. Det handlar ju om det där, att inte vara hemma.

Det är bara en dryg vecka sen, när jag hade smink och var out and about och skrev på café. Sen började jag isolera mig för att som höggravid inte bli sjuk i dessa coronatider och degraderade till nattlinne. Sen blev jag sjuk hahaha. Nu vet jag inte vilket jag drömmer mest om: skriva, föda barn, bli frisk eller gå ut och lukta på hösten (gärna med smink och fina kläder och på väg till nån fest när jag var typ 20 år?).

Arvid sa att när han är ledig vill han: snusa, lyssna på musik, äta korv, prata, sova, hänga tvätt, prata lite till och leka mycket.

Jag är mest så trött. Vill tänka och skriva. Vill passa på innan jag får en bebis och blir ännu tröttare. Vill helst bara ligga i sängen. Är tacksam över att vi har träd utanför alla fönster. Jag kan ligga i sängen och titta på de gulnande löven. De små sakerna. Ett huvud som gnuggar i mitt bäcken. Mjölken som sipprar ur bröstvårtorna. Stelnar i gula små skorpor, smular.

Bebisen hickar inne i magen. Jag tänker på att min mamma är död. Jag tänker på Norrköping om hösten, när man stod och väntade på bussen och rökte en cigg och den smakade blöta löv. Jag tänker på att vara hemma om hösten, att plocka ett äpple ur det daggiga gräset. Att det bara är anemone hupehensis som fortfarande blommar.

Det här är hösten då jag började med rutiga byxor och på riktigt blev lik mamma. Först bar jag dem bara för att de var något som passade. Nu har jag börjat gilla dem.

Självklart har jag munsår också för att gå fullt ut.

Jag har aldrig förut varit såhär tung.

Det bor någon i min hud som inte är jag. Hur den rör sig när jag försöker sova. Hur den tar spjärn mot revbenen och höftbenen och trycker.

Arvid tänker mycket på bebisen. Han säger att han älskar den. Han ber mig att ”öppna magen” dvs dra upp tröjan så att han kan visa saker för den.

”Det gör ont i min mage. Det kanske är bebisen”, sa han en gång.

Vad ska man göra med alla gamla manusversioner av diktsamlingen, alla anteckningar, dikterna som vuxit fram. Jag bär runt dem i min ryggsäck. Kanske borde jag slänga dem nu.

Blir det bebisen eller boken som blir klar först?

Ja bebisen såklart, men har jag hunnit färdigt med de sista dikterna som aldrig riktigt ger sig hur mycket jag än sitter med dem.

Ögonfärgen?

”Jag kan inte se dig när det är mörkt. Jag vill se dig. Jag vill se ditt hudud.”

Det betyder huvud.

Den här tröttheten den här graviditeten. Dagarna då jag bara vill ligga  i sängen och lyssna på Songs:Ohia och sväva i en tidlöshet. Är jag i min första lägenhet i Norrköping, när jag precis flyttat hemifrån, när jag bara har en sorts te och är uppe halva nätterna.

Jag vill ha ett hus på landet bara för att ha en trappa att sitta på med en tekopp i skymningen.

Lukta på mammas schersmin, kaprifol, cigarett, om det är den tiden innan hon slutat röka.

”Jag vill ha smör på den här, kan du ordna det?”

Att vara just här, just nu.

”Ska du jobba eller plugga när du blir stor?” ”Jag ska vara hemma. Med dig och pappa.”

Sammandragningarna.

Att aldrig få ett förlåt. När det finns levande personer som känns längre bort än de döda.

Mitt ständiga tjat. ”Den här var mormors.”

Men så är han också noga med vissa saker, som att det måste vara mormors kopp med körsbär på till smoothien.

”Vem är min mormor?” frågar han ibland.

”Fanns jag då?”

”Äter grisar smoothie?”

”Kan pandor skratta?”

”Nu är jag nöjd. Är du mätt, mamma?”

Att vabba Arvid Folke Zetterdahl, 2,5 år. ”Vi är redo att fira midsommar nu, mamma.” Med mitt ridspös snärt runt handleden. Han hämtar ofta spöet i min garderob, och det ska alltid bäras så. Sen dansar vi runt tvättkorgen och sjunger Uppå källarbacken.