Kul grej att bli sjuk när det är två veckor kvar i skolan och jag redan är stressad som det är. Har i alla fall lyckats färdigställa ett arbete, det roligaste jag nånsin gjort på universitetet? En studie av läsvanor och digital poesi på Instagram. Att skriva den har fått mig att känna att jag vill doktorera. Nu ett annat stort skolarbete kvar och all energi slut. Uppskattar återigen att vi flyttat till en lägenhet med träd utanför alla fönster. När jag ligger i sängen kan jag se grönska åt två vädersträck. Som gjort för att vara sjuk här. Nu har irisarna slagit ut på gården nedanför sovrumsfönstret. När jag orkar mig upp en stund ur sängen kan jag kika ner på dem. Jag längtar efter energi igen, matlust, ledighet, klara tankar, läsa en roman, gå en promenad, träffa bokklubben, redigera diktmanuset.

Jag tar en allergitablett och Arvid blir avundsjuk. ”Jag mens, mamma.” Jaså har du mens? Behöver du också en allergitablett då?

Jag tyckte inte att Sally Rooneys Samtal med vänner var en fullträff. Jag har inte läst hennes andra bok Normala människor. Men jag har sett serien på svtplay, och den var fantastisk. Jag kan utan att överdriva säga att det är bästa serien på länge. Hur den lyckades skildra makt, sex, utanförskap, trasighet, väg i livet. Och hur den vågade göra det, den höll sig till tråden, vågade använda de små penseldragen.

Måste göra ett tillägg till föregående inlägg. Arvids sång han sjöng när han skulle somna igår:

Kom pappa längtar efter dig

åskan har gått

åskan har gått

åskan har gått

åskan har gått

åskan har gått

åskan har gått

åskan har gått

åskan har gått

åskan har gått

åskan har gått

mammis mammis har gått

mammis mammis har gått

mammis mammis har gått

mammis mammis har gått

mammis mammis har gått

mammis mammis har gått

mammis mammis har gått

mammis mammis har gått

mammis mammis har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

hästarna har gått

korna har gått

åskan har gått

Arvid är så himla rolig att vara med nu för tiden. Jag har självfallet alltid tyckt om att vara med mitt barn, men han pratar så mycket nu och det är så spännande att höra vad han säger. Jag vill anteckna allt, tänker att jag ska minnas finurliga formuleringar, men glömmer givetvis bort allt. Några repliker som jag lyckats plita ner, på ett ungefär:

Här kommer jag mamma!

Mamma följa efter jag.

Kittla mamma. Kittla pappa sen. Var är pappa mamma?

Tycker om lejon mamma. Inte läskiga.

Tycker om tomtar. Liten tomte. Liten häst. Inte stor. De glada.

Tycker om mammas ögon. Mammas ögon gör såhär.

Det kom lite kläks i min mon.

Han har i övrigt en tid pratat om klätterskor, takboxar, Sveriges radio, kokalvar. Han har bytt ut sitt favoritgosedjur, en liten reklamnalle med tröja som det står Snälltåget på och som Arvid fick i höstas när vi åkte tåg och som han då döpte till Lilla Brum-brum, eftersom han redan hade en stor Brum-brum som då fick heta Stora Brum-brum. Nu har han bytt favorit till en grå kanin som ibland heter Jocke, som Pelle i Saltkråkans kanin gör, men oftast heter den Melkersson, som ju Saltkråkanfamiljen heter i efternamn. Han sitter med kaninen i soffan och klappar den över ryggen.

Det allra senaste är att klä sig i halsband och handväska. Hans mormor hade läppstift, cigg och nyklar i handväskan när hon var ute och dansade. Arvid fyller den med armband och plastdjur och skrider andäktigt fram genom hemmet.

Vi kollar hemnet varje kväll innan vi somnar. Ibland Malmö, Lund. Ibland Bohuslän, Småland, Östergötland. Borås, Uddevalla, Växjö, Dalby, Vikbolandet. Vi säger att det ju ändå inte är dags nu. Först ska vi bo i Boulder, Colorado i två år. Henrik har precis påbörjat sin internationella post doc nu. Men det är fortfarande för svårt att förstå. Ännu mer nu i Corona-tider.  Vi får se hur länge vi är kvar i Sverige. Det är lättare att titta på små röda hus vid skogens kant. Även om det också är någonting svårgripbart och svindlande. Kan man flytta, är det på riktigt fysiskt möjligt?

Jag träffade P O Enquist i april 2009. Han var en av domarna i Umeå novellpris och jag var en av pristagarna. Jag var tagen av att befinna mig i hans närhet. Den första av hans böcker jag läst var Kapten Nemos bibliotek, och den gjorde mig hänförd, att man kunde skriva så. Vi läste den när jag pluggade litteraturvetenskap, och därefter sökte jag själv upp Nedstörtad ängel, Livläkarens besök, Ett annat liv. Alltid hänförd. Så träffade jag honom i Umeå. Vid den stora middagen, som fick mig att känna mig som nobelpristagare snarare än novellpristagare, vilket taxichauffören tyckte vi sa på resan till middagen, så satt P O och jag mitt emot varandra. Vid ett tillfälle slog våra fötter emot varandra under bordet och P O hoppade till, ”hur långa ben har du?!”. Bordet var så brett, vi var långt ifrån varandra, men vi var bägge långa. Efter middagen när vi minglade runt vände sig P O till mig och sa att han hört att vi visst skulle med samma flyg till Stockholm imorn. Ville jag dela taxi med honom till flygplatsen? Det ville jag. Och det gjorde vi. Sedan satt vi på flygplatsen och han berättade om sitt skrivande och frågade om mitt skrivande. Han frågade om jag hade barn och när jag sa nej sa han bra, och berättade om när hans första barn låg under skrivbordet och sög på hans tår medan han skrev. Han sa att jag borde skriva en roman. Ja sa jag. Vi skiljdes åt när vi gick ombord på planet, men möttes igen på Arlanda när vi klivit av. Då böjde han sig ner och kramade mig, han var trots allt mycket längre än mig, och önskade mig lycka till med skrivandet. Hela den här händelsen är något jag aldrig kommer att glömma. Precis som hans romaner.

Arvid ville visa sin nya keps för sopbilen.

(Så mkt tycker han om sin nya keps, och så mkt tycker han om sopbilen.)

(Jag och Henrik tyckte han skulle ha en keps med fiskar på, eller en keps med djur på, de var superfina, men Arvid var benhård. Gul keps. Så det var ju egentligen fantastiskt att vi hittade en gul keps.)

Hon framför mig i kön köper citroner. Jag har alltid velat vara en sådan som köper citroner. Hon har läppstift och en snygg kappa. Jag tror hon köper sparris också, jag ser inte riktigt. Jag är osminkad och jag köper korvbröd och daim. När jag berättar om det för Henrik bara skrattar han och säger att han minsann köper sparris ibland. Men hallå det var inte det jag pratade om?!

När blev det såhär grönt ute? Jag känner mig inte redo för det.