1. Jag överlevde gårdagens hopplektion. Första gången jag hoppade på kanske ett år. (Och ja, jag har börjat rida stor häst igen.)

2. Det är så galet gott med tabasco på stekt ägg.

3. Jag tycker fortfarande att lukten av Arvids kissiga blöjor är något av det godaste som finns.

4. Handväskan som jag ärvt av mamma har gått sönder.

5. Påskliljorna som har slagit ut

6. De ser ut att frysa.

7. Att vänta är tortyr.

Matilda Gustavsson – Klubben (Otroligt välskrivet och obehagligt, denna dissektion av allt som hände kring Jean-Claude Arnault, Forum och Svenska Akademien. ”Allt framstod med en överdriven detaljskärpa. Han sa att eftersom han var steril behövde han inte använda kondom. Jag la mig ner på det kalla golvet. En hoprullad matta fungerade som nackstöd. Jag minns den sträva väven mot huden. Jag minns bokryggarna längs väggarna. Jag ville inte ha sex med honom. Men det fanns något alienerat och hårt i situationen som var nytt för mig. Det var inte upphetsande men intressant. Det var det här som var stoff: ett byte att komma hem med och formulera, omformulera. Efteråt tänkte jag mycket på att jag för första gången hade haft sex med en gift man och därmed svikit Katarina, som jag på avstånd beundrade och tyckte mycket om. Jag ville göra det ogjort. Samtidigt hade jag betalat för min finhet och min bakgrund, och händelsen kändes som en stämpel. En sån man får på insidan av handleden när man släpps in på en nattklubb.”)

Margaret Atwood – Gileads döttrar (Skönt att vara tillbaka, ville jag skriva, men det låter ju som fel ord att använda om Gilead. Men skönt att få sträckläsa. Även om Tjänarinnans berättelse är så mycket bättre och denna…känns lite för tillrättalagd? ”Vad min far gjorde där inne var väldigt viktigt, sa man – de viktiga saker som män gjorde, sådant som var så viktigt att kvinnor inte fick lägga sig i det, eftersom de hade mindre hjärnor och var oförmögna att tänka stora tankar, enligt Tant Vidala som undervisade oss i religion. Det skulle ha varit som att försöka lära en katt att virka, sa Tant Estée som hade oss i slöjd, och då skrattade vi för det lät så fånigt! Katter hade ju inte ens fingrar!”)

David Zimmerman – Ljus och strålning (”hörde en far hur ett regn slutat i natten / att timmarna steg blev mer vita // och timmarna stramar så börjar det / mindre harklingar och en snus sedan // går han genom några rum // lukt av natt och ett kommande ingen av oss hör väggarna låta / där ute är grenarna barken ska stävja leran marken // läte som blodet måste ha under huden så börjar det // stiga och ta bort och han, ja vad / vad skulle han spara av detta”. Inser att jag vill läsa den igen när jag skriver av detta. Dikten har en förmåga att suga in en. Rytmen, bilderna. Orden som återkommer, förskjutningar. Om död, ljus, liv.)

Bella Batistini – Mata duvorna (Debut skriven under pseudonym, där den första delen utspelar sig i fängelsemiljö, och den andra delen kanske i frihet eller på flykt. ”allt det förgångna bebor min kropp / historien intakt / ljudet från havet / den här natten har säkert ett namn / den här natten har säkert ett namn / det hör till det ännu okända”)

Karolina Ramqvist – Björnkvinnan (Jag är kluven till Björnkvinnan. Tycker att den är för vag. Rent av tråkig bitvis. Samtidigt med passager som lyser så starkt. Nu efteråt kommer jag på mig med att gå och tänka på den. ”Det sägs att de starkaste känslorna alltid har varit desamma överallt i alla tider, men hur kan man vara säker på det? Jag undrade vilka tankar och drömmar som var möjliga för henne, och om tankarna och drömmarna kom från det djupast okända i oss eller ur det vida vi delade med alla andra, det som var styrt av allt som fanns och allt vi uppfunnit, och om det var någon skillnad eller ens möjligt att hålla isär.”)

Maria Seisenbacher – Sitta lugnt med ordentliga skor (Jag ville verkligen tycka om den, diktsamlingen om en mamma som blir dement, men hade lite svårt att ta mig in i den, dikterna framstår ibland som slutna. Men ju mer jag läser desto bättre blir det. ”ohjälpligt förlorad / jag kommer inte ut ur mamman / går tungt med henne / på flytande ytor / likt hennes krampande fingrar / rycker livet blint / barndomen ur mitt ansikte”)

Ibland längtar jag tillbaka till att jobba i bokhandeln. Att få vara så nära böckerna. Att hålla i dem. Sortera dem på hyllan. Inte läsa akademiska texter på engelska när jag är trött efter att ha vabbat en dag. När vi kom hem från affären och Arvid satte sig på köksmattan och plockade upp champinjonerna en och en och lade på rad bredvid sig. När påsen var tom gick han och slängde den i soporna. Mina behåar har blivit försmå. Jag som tyckte så mycket om mina bröst när de var alldeles platta och tomma efter att ha slutat amma. Idag sken vårsolen. Imorn fyller jag 37. Då blir jag lika gammal som mamma var när hon fick mig. Jag undrar vad jag ska få.

Arvid imorse när vi vaknade. Jag smet iväg och kom tillbaka med två tända ljus och jag och Henrik sjöng ja må han leva. Jag sa till Arvid att det var hans födelsedag. Han ropade då ”paket!” med glädje och förväntan, och jag blev lite förvånad, att han visste, att han vid två års ålder hunnit lära sig hur en födelsedag går till.

Jag vill aldrig glömma hur Arvid uttalar Pippi Långstrump: ”Pippi Långtums.” Även om han föredrar att titta på Saltkråkan. När han säger: ”Lite lädd”, när vi kliver ut i mörkret i trapphuset, och han tvekar på tröskeln. Han ville följa med ut och slänga soporna, och nu sträcker han armarna mot mig och vill att jag förutom blöjpåsen och komposten även bär honom. Så gärna. Det regnar mot våra ansikten och vi tittar på våra fönster som det lyser i. Igår gick Henrik igenom barnböcker från när han var liten, som han och Arvid sen läste, och nu vill jag också läsa Alfons Åberg, men Arvid stänger hela tiden boken och säger att den är slut. Lite senare, i köket när han äter en kvällsmacka, frågar Henrik Arvid om boken, och Arvid säger: ”Lessen.” Han blir ledsen när Alfons spiller. ”Otäckt.” Henrik håller med om att det är lite läskigt. Arvid vill att vi läser om tomtebloss, men vi vet inte vilken bok han menar. Å, att vara barn. Å, att du är mitt barn.

Förkyld i Borås. Hotellrum, klassrum, datasal. Väntar på mens. Och det regnar. Så strax innan det mörknar går jag på promenad och hittar skogen och en liten sjö.

Jag har inte skrivit annat än akademiska skoltexter i två månader nu. Och när jag skriver ner saker Arvid säger. Som igår, när han ville att jag skulle natta honom: ”Pappa rida hästarna. Mamma natta Arvid. Bra idé!” Gud vad jag saknar att rida hästarna, det har jag faktiskt inte heller gjort på två månader nu. Men Arvid minns tydligen hur jag ju brukade vara i stallet, när han tycker att pappa borde åka dit istället. Nej, det är jag som borde åka till stallet, jag borde skriva skönlitterärt, nu får det snart vara slut på den här vintervilan. Det har börjat lukta vår de senaste dagarna.

PS det kom aldrig någon snö. Känns inte ens som att det kom någon vila?

Jag kommer hem. Det regnar. Arvid tittar på paraplyet. Jag säger bekräftande att jag har paraply. Arvid säger: ”Mamma ply. Pappa inte ply.”

”Arvid litet barn. Mamma stort barn.”

Jag visste inte varför jag sminkade mig och tog på favoritblusen imorse. En vanlig grå onsdag. Men dagen hade planer för mig, så det var väl givet att jag skulle vara fin. Lite hemlig nu men D E T T A   Ö G O N B L I C K   H A R   J A G   V Ä N T A T   P Å   S Å   L Ä N G E ! ! ! !