Arvid säger mamma. Han är det finaste jag varit med om. Men jag kan inte pussa honom för jag har munsår. Den här bistra tiden alltså. Allting i lägenheten ser grått ut. Krukväxterna tappar sina blad. Någon av oss har hela tiden feber och snorar. Arvid rosslar. Jag äter så mycket pepparkakor jag kan för att bli snäll. Jag vill bara umgås med mitt barn och min kille alla andra människor är jobbiga. Jag är för trött för att orka med människor. Vi skulle lika gärna kunna bo på landet och känna doften av granbarr och mossa i skogen för jag orkar ändå inte umgås med folk och det är ju därför vi är rädda för att flytta, för att bli isolerade, men jag vill vara isolerad. Ligger i sängen och hostar och snorar och drömmer om att rida ut i östgötsk skog med ett tunt lager snö på marken, så pudrigt och vitt.

Vigdis Hjorth – Arv och miljö (”Om man inte visste att det fanns två barn till, sa han, hade man kunnat tro att det var en vanlig harmonisk familj.” Det här är en uppgörelse med den dysfunktionella familjen. Jag läste den med samma hetsighet som den berättas i, av någon som äntligen får tala ut. Och obehaget satte sig i min kropp, igenkänningen, av hur det är att inte bli lyssnad på. ”Försoning, framhöll jag, och det bör min syster Astrid som jobbar med mänskliga rättigheter veta, sa jag, kan bara äga rum när alla parter i en konflikt får lägga fram sin historia, och att historien inte får bli för gammal, borde hon också veta som har jobbat med konflikten på Balkan. Men senast i förrgår sa Astrid till mig att hon inte kunde förstå att Bård som snart är sextio inte kunde lägga barndomen bakom sig, helt utan förståelse för att hans historia, hans barndom finns i hans kropp som livshistoria, hans egen, den enda.”)

Linnea Axelsson – Aednan (Fy fan rent ut sagt. Är helt tagen av den här boken. Den är så gripande och vacker. Denna tegelsten på 760 sidor är ett mäktigt diktepos om tre generationer samer, vars personliga erfarenheter blir en spegel för samernas moderna historia. Önskar att bokens tjocklek inte ska avskräcka någon, den är inte alls svårläst utan en bladvändare, med ett kort avskalat språk, så exakt frammejslat. Den är självlysande. Vill citera allt, men det går ju inte. ”Jag var tyngden / i stenen som ni tog / med er från kusten // för att lägga på / min grav // En sten varje sommar // tar ni med hem / till vinterladet / Nila och du // – // Mamma du smeker / det där ärret på min / brors panna / som om det vore en / viskning från mig // – // För att jag en gång / kastade ett vedträ / på honom // som träffade där” och ”Jag ser björkarnas / vridna kolmörka / ögon // – // Från diket längs / vägrenen // stiger köldens / råa jordiga / doft // – // På elskåpet slagord // Som de samiska / ungdomarna / sprayat dit”)

Burcu Sahin – Broderier (Debutdiktsamling om mödrar som syr och broderar och vårdar andras mödrar. Om arv och arbete och att lämna en plats och inte kunna det nya språket. ”skymning syster // måsar flyger över balkongen / trots att vi inte är nära / havet // vi vet inte / vem som fostrar vem // vi ärver tunga tyger i turkos / en symaskin / virknålar blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd // du kan inte laga din sorg” och ”vi leker under körsbärsträdet / ett vapen vrids ur någons händer / utomhusbadet engångsgrillarna köttet / frukterna filtarna / solstolarna” och ”vi ser solen gå upp // bäddar ner varandra / sidenöverkast / sjunger sånger / på språk / vi inte förstår // klipper håret i ojämna slingor”)

Sara Stridsberg – Kärlekens Antarktis (Ingen annan författare kan väl som Sara Stridsberg göra det svarta, fula och trasiga till någonting bedövande vackert. ”Vi var alltså i skogen. Det var någon sorts skymning, men ingen sol, ett brunaktiga regnljus som sjönk över landskapet. Om jag hade kunnat ringa efter någon? Nej, det hade jag inte, för även om det hade funnits någon att ringa till så hade tiden runnit ut. Nu var det bara det sjunkande undervattensljuset och de stora träden och jätteregndropparna som föll från grenarna som tårar från groteskt stora varelser och det var bara vi, han och jag, och känslan av att vara ensamma kvar i världen var så stark att ingen verklighet hade kunnat ändra den, inte bilarna vi mötte på vägen, inte de upplysta telefonkioskerna vi for förbi, inte ljudet från radion där någon predikade med mjuk spinnande röst, det lät som en mässa. Klangerna skapade små bokmärkesbilder som slog in i mig. Där var jungfru Maria med den stora farliga ängeln, där var Maria med det lilla tjocka barnet som flög omkring vid hennes bröst på alla målningar, vinglöst men ändå utanför jordisk gravitation. Och där var hon till slut ensam, utan sitt barn, när han inte längre fanns på jorden.”)

Johanna Frid – Nora eller brinn Oslo brinn (Om svartsjuka, endometrios och Instagram. Skarpt och med svart humor. ”En långsam höstlördag, grå utanför fönstret. Jag låg i min säng med mobilen, Emil läste, förmodligen någon knastertorr tysk modernist i en dansk översättning som han dissekerade i sitt smala huvud. Jag hyrde en dyr andrahandsetta som stank kattpiss, men den låg åtminstone vid Folkungagatan och hade sekelskiftesfönster. Det var inte så farligt. Jag fick upp en bild där Nora satt tankfull vid ett fönster, restaurangen runt henne var pampig och tom. Tagen för någon timme sedan. ’Koser oss på den beste restauranten i Oslo’, löd bildtexten från Noras mor, och jag började gråta. Rakt ut, handlöst, hejdlöst. Ansiktet var en vattenfylld papperspåse som sprack. Den tänjde sig långsamt, sen: pang. Emil tittade upp på mig och satte sig med mig i sängen. ’Hur kan man vara så älskad, hur gör man för att bli sådär älskad’, frågade jag. Han höll om mig men jag märkte att han blev irriterad. Någonting förändrades i hans ansikte, något vid tinningarna. ’Jeg gider altså ikke snakke mere om Nora, Johanne, det gør jeg altså ikke.’ ”)

Jag är inte föräldraledig längre. Istället får jag sms med bilder på mitt barn, när Henrik har klätt honom som alla poppojkar jag var kär i men aldrig fick, typ.

Det som utmärker den här tiden är alla barnvagnspromenader och allt tänkande. Jag går och går, i pildammsparken och på kyrkogårdarna, varv på varv, jag kommer ingenstans. Det är bara bebisen som blir lite större för varje dag. Årstiden som sakta vänder på sig. Tankarna kommer och går, de maler på, de avlöser varandra. Jag vet att jag har världens bästa bebis och världens bästa kille. Är glad för att jag vet det. Men jag vet inte var jag vill bo, vad jag vill jobba med, och fan att jag rörde till det med hästarna så att jag inte ens vet om jag vill rida islandshäst eller stor häst. Detta går jag och ältar. Hittar inga svar. Men jo jag vet att jag vill skriva också, det vet jag också. Jag går och skriver i huvudet på mina promenader.  Det är en av de bästa sakerna med mina promenader. Det är en av de mest frustrerande sakerna med mina promenader. En sak till utmärker den här tiden. Om förmiddagarna är promenadernas tid så är eftermiddagarna sängens tid. Arvid ammar och sover. Jag läser och sover. Vi lägger tätt och varmt och tryggt medan solen försvinner där ute. Det är vad som utmärker den här tiden. Men imorgon är den sista dagen. Sen är den här tiden slut. Sen börjar jag jobba igen. Om det vet jag bara att jag vill inte.

Onsdagar är min bästa dag. Då får jag skriva. Så igår var jag lite pirrig. Lite förkyld, men också pirrig, tänkte på skrivet hela dan. På kvällen tvättade jag mitt hår, för att vara fin när jag ska få sitta på fik och skriva halva dan. Vad händer på natten? Jag däckar i förkylning. Så nu ligger jag här i sängen, med nytvättat hår, och snorar och orkar inte tänka en vettig tanke. Ja, jag tycker lite synd om mig själv nu.

Att ligga i gynstolen medans ens bebis sitter i vagnen bredvid och tittar på.

Känslan när det är natt och ens bebis ligger och sover bredvid en och andas en i ansiktet. Jag gjorde honom i min mage och nu ligger han och andas på mig.

Systrarna Z till häst och till skogs! Vi konstaterade att det måste vara över tjugo år sen vi red ut bara vi. Som vi härjade i skogarna när vi var barn. Men i lördags var det dags! Vi delade upp hästarna mellan oss baserat på färg: Stina älskar bruna hästar och jag fuxar. Och Katur hade en fantastisk tölt så jag valde rätt. Men vilken omställning det var, att jag på fredagskvällen red dressyrlektion på en biffig 170 cm häst (också fux, hehe) och sedan på lördagsmorgonen gå ner i storlek till en isis. Och vilken öm rumpa, inte van att rida två dagar på raken just nu.

Viktoria Jäderling – Åh Lunargatan (Liksom kaotisk och bitvis fantastisk novellsamling som tar ut svängarna. ””Okej”, säger Ebba. ”Jag har alltså i mitt liv föreställt mig att jag håller ett litet barn på ena armen, mitt barn.” Hon tystnar. Det hon föreställer sig är helt vardagliga saker som inte går att återge, till exempel att hon strosar i en mataffär och plockar varor i en korg tillsammans med ett litet barn på armen, eller i en sådan där babybjörn. Men så blir bilden suddig. Hennes föreställningsförmåga om barnet sträcker sig inte längre. Det är allt som finns. Det måste vara en sorts defekt, tänker hon. För där bilden om barnet tar slut ser hon mest döda ting: djur i tyg eller plast, trehjulingar och småcyklar, sådana där trasiga innebandymål, små steppskor. Dammiga fotografier i ramar, helt bortglömda saker, saker som måste försvinna, eller iallafall återvinnas. Hon ser framför sig dagen som en kall och kladdig och hård knut. Den måste knytas upp, tänker hon. Hela dagen håller man på med den där knuten, trevar och halkar över den med ömmande fingertoppar, samtidigt som dagen obönhörligt tickar mot sitt slut. I perioder har det oroat henne, bristen på lockelse och vad hon istället ska göra. Det måste kallas brist, en förfrämligande mekanik.”

Malte Persson – Till dikten (Lekfullt och smart, dikter om dikter. ”Boken är ord på papper, men inte bara, som den brukar framhålla, ord på papper. Vilket försvinner först: papperet eller orden? Boken är även hundöron och tankar, radavstånd och receptionshistoria. Boken har komplex över sin formgivning. Dess pyttelilla marknadsföringsbudget är slut för länge sen. Men den är rak i ryggen, detta ryggradsdjurens ryggradsdjur. Som kan bli femhundra år gammalt, men inte skulle överleva ens en dag på egen hand i djungeln. Boken vill, som andra masochister, gärna vara bunden. Boken drömmer mellan raderna. Bokmärkesänglarna är rastlösa, står och röker på skolgården, tågluffar, pluggar sociologi och genusvetenskap, men hoppar av, vet inte vad de vill, uppslukas av mängden sidor, försvinner ur sikte. Boken vill ta hand om dem, men vet inte längre hur man gör.”)

Tom Malmquist – Sudden death (Diktsamling om ishockey. Våldsam, men också med en känslighet. ”tänker på vad genomsnittsmänniskan tål, / ofrivilligt kissa på sig i avbytarbåset, / migränen, / hockeybyxorna saknar fickor, ingenstans att gömma händerna, stoppa ner det upphittade, en slät sten, / spara ett löv / inte ha möjlighet / att ta med sig / det omtyckta.”)

Carson McCullers – Hjärtat jagar allena (En av de finaste titlarna jag vet på en bok? Och en fin bok är det. En kollektivroman, i en stad  i södern, om en grupp människor som alla söker sig till den dövstumme John Singer. I hans närhet framstår deras drömmar som mindre oåtkomliga. En bok om klass och rasism, de utsatta och kantstötta. En bok om människans inneboende ensamhet. Och ja det är helt galet att Carson McCullers bara var 23 år när den släpptes. ”Hon lärde sig en hel del om musik under de här sommarkvällarna. När hon kom till de rikas kvarter fanns det radio i vartenda hus. Alla fönster stod öppna och hon kunde höra musiken väldigt tydligt. Efter en tid visste hon i vilka hus man tog in den musik hon ville höra. Det fanns särskilt ett hus som bara hade de finaste orkestrarna. Och sent på kvällen gick hon dit och smög sig in i trädgården för att lyssna. Det var fullt av buskar kring huset och hon kunde sitta under en buske nära fönstret. Och när musiken var slut stod hon länge i den mörka trädgården med händerna i byxfickorna och funderade. Detta var den mest verkliga delen av sommaren – då hon fick höra musik i radio och fundera över den.”)

Lisa Gidlöf – Flickan (Lisa medverkar i samma Brombergs Blå blixt-antologi som jag. Nu debuterar hon med en prosalyrisk skildring av det smärtsamma, smutsiga och våldsamma i att bli kvinna. ”En gång var jag väldigt liten, nu är jag någon helt annan. Jag saknar min historia, allt som ryms inuti den, människan jag en gång varit. Jag vill sväva som en fjäder mellan träden, jag vill att någon ska plocka upp mig, blåsa på mig och önska sig någonting.”)

Iman Mohammed – Bakom trädet ryggar (Ytterligare en debutant, som också tidigare medverkat i Blå blixt. Bakom trädet ryggar är dikter om krig och barndom, med ett språk som är både formellt och drömskt. ”Jag ser kläder fladdra längs gatorna, nästan besjälade. De påminner om förflutna nätter och blickar. Nu visar de bilder på ensamma hus. Dagarna känns ändå stilla, fötternas rörelser under täcket, döda, levande.”)

Att det ska vara så intressant med tvättråd. Arvid studerar sina leksakers tvättråd som om det var deras själar.