Henrik sa Arvid blir rädd när du gråter. Vad ska jag säga till Arvid, när han är stor nog att jag kan säga, vad jag ska säga, att vi inte kan åka till hans morfar. Hur mycket berättar man för sitt barn om sina ärr? Jag dansar med Arvid, redan när han låg i magen dansade vi. Till Robyn: ”I’m gonna love you like I’ve never been hurt before, I’m gonna love you like I’m indestructible.” Några dagar innan han föddes introducerades Säkerts Dian Fossey. Vi dansar till Emil Jensens Samma märken. Den får mig att tänka på Henrik, att det var något vi såg i varandra, att vi kunde förstå varandras känslighet. Vad kommer vårt barn att få för ärr? Men vi dansar, och det är fantastiskt att dansa, med sitt barn i famnen. Vi dansar till Lars Winnerbäck, jag som inte ens tycker om Lars Winnerbäck, men raden: ”Den vackraste stunden i livet var den när du kom.”

PS. Och Henrik också, såklart, han är också den som kan ta hand om Arvid bäst, men det här handlar inte om Henrik, det handlar om mig!

Det slog mig just. Jag är mamma! Jag är den som känner honom bäst. Jag är den som kan ta hand om honom bäst. Det är så mycket i livet där jag alltid tänker att andra kan bättre, att andra vet, inte jag. Men inte nu. Det har tagit en stund att vänja sig vid att vara mamma. Det har varit en omställning. Det är så stort.  Även om jag får fler barn i framtiden så kommer jag aldrig vara med om det här igen.

Jag kan inte låta bli att nafsa på hans fötter. De är sådana primörer!

Om jag aldrig får debutera så har jag ändå skrivit den här dagboken. Den kanske inte är särskilt litterär. Men den är iallafall lång.

Först åka förbi pappas hus. Det ligger nära vägen. Jag kan kolla om de gjort om något, om det är någon i trädgården. Sedan åka förbi grusvägen som svänger av hem. Med skylten ”Fridhemsvägen” som pappa gjorde för många år sen, när han också bodde där. Att inte svänga in på vägen. Att fortsätta framåt. Det är bara fält sen, hagar, innan skogen kommer. Det går att vända sig om då, se vårt hus långt där uppe på kullen. Jag vågar inte komma dit. Men jag tittar på det på håll. Det står där. På håll ser det ut som vanligt. Jag kan tänka att mamma går där i trädgården, hänger tvätt och rensar ogräs, bara bikinitrosor har hon på sig, en bricka med kaffekopp och bulle, en bok som ligger och väntar i gräset. I förra veckan var jag i Ringarum. Vi åkte till ett hem som inte finns. Istället bodde vi hos Kanin-Britt. Hon bor precis vid skogsranden. Hon har en skylt nere vid vägen, formad som en kanin, med texten ”Kanin-Britt” och nosen pekar att man ska svänga in. Jag behöver inte säga att hon har många kaniner. En morgon såg jag en död kaninunge i en av burarna. Det fanns precis nyfödda ungar också. Vi var inte hemma men ändå var vi det. Jag har tagit med Arvid till mammas grav. Jag har fått promenera i solnedgång och dimma. Lukta på kvällsfukten. Titta på hästarna som smälter in i mörkret i hagarna. Somna till ljudet av syrsor. Vakna vid ett fönster mot äppelträdets skugga. Repa svarta vinbär till frukosten. Simma i min barndoms mörka sjö. Henrik tyckte nog mest det var jobbigt att vara vid sjön, föräldrar som skrek på sina barn och folk i Sverige-tröjor. Men han lät mig ha min nostalgi. Bäst var en eftermiddag när regnmolnen hängde tunga över sjön. När jag simmade ut var vattnet helt stilla och svart, långt bort över sjön såg jag regnet som kom närmare medan jag simmade mot det. Jag vände och simmade tillbaka när löven började rassla på träden och det slog upp vågor i sjön. Alla åkte hem. De klädde på sig under träden för att inte bli blöta. Men vi satt kvar under varsitt paraply (matchande, prickigt (haha)) och drack te ur termos. Arvid sov i vagnen med regnet pickande mot regnskyddet. Så började det åska.

Jag skrev den här dikten för några år sen och den publicerades i Lyrikvännen. Jag tänker på den idag. Jag tänker på den istället för att packa. Jag ska packa. Imorgon kör vi mot Östergötland.

busschauffören sjunger

den sorgligaste sång som finns

om vad saknaden byggt, alla vägar

som aldrig leder fram

dit de egentligen ska, som aldrig leder     tillräckligt     långt    bort

sången täcker våra ansikten, sången rinner

nerför våra ansikten     rinner     våra    ansikten

och vi vill inte se på varandra, det vi avslöjar

det vissna fula dikesgräset

plastskräpet från snabbmatsrestaurangerna

alla överkörda grävlingar och harar

i våra ansikten

Jag har köpt nya jeans. Hittade dem tillslut på killavdelningen. Så. Alltså. När jag fött barn och ammar och således är mitt allra ”kvinnligaste”, då köper jag killjeans eftersom de sitter bäst?

Vi var i Bohuslän förra veckan. Det var fantastiskt! Jag ville bara säga det, att det var fantastiskt. Runt omkring stugan slingrade sig kaprifol, även om det mesta var överblommad, så gav det en sån exotisk prägel. Det var en tät grönska, som i Thailand, och vi hade vår egen strand, med sjöstjärnor och musslor. Sen har vår snälla bebis varit i utvecklingsfas en tid, så han har varit mer eller mindre hemsk och gråtit mest hela kvällarna och vägrat sova. Men det behöver vi inte säga så mycket om. Vi fick klättra, bada, läsa. Jag som tänkt att jag inte ville klättra. Men det var fantastiskt att använda kroppen igen, och jag fick träningsvärk i armarna, trots att vi hann så få leder varje dag. Och kvällarna, med folköl, schack, körsbär och choklad. En bebis som grät och grät medan vi tittade på solnedgången över vattnet. Vi sa att här borde man bo.

Tysta, tunga bergskedjor, fårade, så låg de vuxna i sängen, en på varje sida om honom.