När Agnes Lidbeck säger att hon inte läser poesi. På sin egen poesirelease säger hon det. Jag köper diktsamlingar och läser. Som ett hopp om karma.

Min nya grej är för övrigt att gå på poesiläsningar på fredagskvällarna. Jag tänker alltid att nån vän ska följa med, men varje gång får jag gå själv. Tar ett glas vin, står i ett hörn, pratar lite med folk jag inte känner. Det är sånt här man gör när man är mamma. Sen cyklar jag hem genom ljummen skymning till en gråtande bebis som längtar efter mig, nåja, mitt bröst.

För övrigt så kissade min son sig själv i ansiktet igår. Vi var på cafe, han låg där på skötbordet, kläderna blöta av kiss och små pölar av kiss i ansiktet. Han började förskräckt gråta och där stod jag och visste inte vad jag skulle göra.

Vid ångest över publikationer som inte infinner sig får man mäta listan på tidigare publikationer. Den är 18 cm i bokhyllan. Sen finns ju sånt här på internet, och internet är som rymden, hur stort som helst säger dom.

http://ettlysandenamn.se/ELN26/zetterdahl.html

Jag måste köpa knytblus.

Vi sjunger så mycket för vår bebis att jag ibland undrar om han tror att livet är en musikal.

Varför vill jag så gärna skriva? Varför är det så viktigt att få ge ut en bok? Ibland tänker jag att jag egentligen borde jobba aktivt på att motverka detta, så som man skulle göra med en ätstörning eller ett självskadebeteende. Istället köpa en häst och bara rumla runt i skogen. Men jag älskar ju att skriva. Även om jag ibland hatar att jag gör det.

Det snöar igen. Palettbladet på fönsterbrädan fortsätter att tappa sina blad. Jag har börjat blöda igen. Bebisen har börjat le. Jag tänker på poesin jag inte kommer hinna skriva. På romanerna som aldrig kommer bli av. Bebisen har några nya ljud, det börjar likna ett samtal, när jag säger att jag saknar orden jag inte hinner skriva och bebisen svarar. När jag säger hur länge jag längtade efter det här och bebisen svarar.

Okej, jag tror att det är dags för en formell presentation. Världen, min son har nu ett namn: Arvid Folke Zetterdahl. Arvid efter alla gånger som Henrik har sagt ”Vad heter han i Den allvarsamma leken?” och jag har svarat ”Arvid Stjärnblom” och Henrik har sagt ”Det är fint”. Varför jag kommer ihåg Arvid Stjärnblom och varför Henrik inte gör det låter jag vara osagt, men vårt barn är en Arvid helt enkelt. Sedan har vi Folke efter min barndoms katt Folke Truls. Och så Zetterdahl. För det är coolare än Andersson.

Såhär går det till på café nu för tiden: Han ligger i mitt knä och kvittrar i sömnen medan jag skriver poesi.

Henrik och jag ville se på film i sängen. En viss bebis ville kolla på böcker i bokhyllan. Så vi fick låta honom göra det.

Att det ligger  en ask med näsdukar, att det bara ligger en ask med näsdukar, på bordet i rummet på socialförvaltningen dit vi kommit för att registrera faderskap och ansöka om gemensam vårdnad.