Kära dagbok. Jag har haft en hemlighet för dig. Hela långa sommaren och in i hösten har jag låtsats som ingenting, men samtidigt har jag hållit på att växa en bebis i min mage. Det är så fint så du anar inte. Till och med att komma hem från jobbet och tycka att lägenheten luktar instängt och börja kräkas av lukten. Att vara på klättersemester och hela tiden behöva ta paus för att hulka och försöka att inte kräkas ner på Henrik som står under och säkrar mig. Att växa ur alla behåar på direkten och få så känsliga bröstvårtor att jag vaknar på nätterna för att lakanet gör ont mot huden. Att vara äcklad av det mesta som jag annars tycker är gott typ godis och istället vilja äta potatis. Till och med det är fint.

På fredag går en liten dröm i uppfyllelse. Jag ska läsa på Bokmässan i Rum för poesi!

Nya numret av Provins är här! Jag medverkar med en liten dikt om hästar och flickor. ”Vi är flickor med ansikten” heter den. Jag försöker etablera mig som hästpoeten!

Klara Wiksten – Hjärnan darrar (Serieroman om alkoholiserade gamla sjömän som man möter på en parkbänk, om en vän som tog livet av sig, om en kvinna som skriker på en tunnelbaneperrong, om personer man möter när man arbetstränar. Sådana fina hyllningsporträtt till människor som inte riktigt passar in i samhällets raka ramar.)

Mary McCarthy – Gruppen (Åtta unga kvinnor i 30-talets New York. Relationer, karriär, sex, äktenskap. Drömmar och förlorade illusioner. Åh vilken fantastisk roman! Mänsklig, bitsk, gripande, fenomenal. ”Men Lakey sa inget mer. Hon utvecklade aldrig något hon antytt och hade på grund av detta förlänats smeknamnet ’Rökrummets Mona Lisa’. Dottie Renfrew var bekymrad. Med sin behandskade hand snurrade hon på pärlorna hon hade fått på sin tjugoförsta födelsedag. […] Libbys ögon stack ut ur sina hålor. ’Vad du är hård’, sa hon beundrande. ’Och ändå avgudar Kay dig’, funderade Dottie. ’Du brukade tycka bäst om henne, Lakey. Det tror jag att du fortfarande gör, om du rannsakar ditt hjärta.’ Lakey log åt plattityden. ’Kanske’, sa hon och tände en cigarett. Hon var för tillfället förtjust i flickor som Dottie, vilka, likt målningar inom en viss stil eller skola, inte avvek från sin art. Flickorna hon valde ut till sin samling var oftast förbryllade över vad hon såg hos dem. De antog – ödmjukt – att de var väldigt olika henne. När de var ensamma diskuterade de henne ofta, som leksaker som diskuterar sin ägare, och kom alltid fram till att hon var rysligt omänsklig. Men det ökade deras respekt för henne. Hon var också mycket ombytlig, vilket fick dem att misstänka ett stort inre djup.”)

Jeanette Winterson – Det finns annan frukt än apelsiner (Kultförklarad debut, om Jeanette som adopterad växer upp i en strängt religiös familj, och som tonåring blir kär i en annan flicka. Jag har länge velat läsa den. Och det var en drabbande historia. Men det verkar sorgligt nog vara så att Jeanette Winterson och jag inte passar ihop. Det är något med hennes ton. Har läst en bok av henne tidigare, som jag inte alls fastnade för. Har sedan varit lite avvaktande. Det är en författare som jag vill gilla. Men det verkar sorgligt nog som att jag inte gör det.)

Andreas Norman – 9,3 på richterskalan (Starkt och obehagligt om tsunamin 2004. Andreas skickades som ung UD-tjänsteman till Thailand, där han hjälpte till med hanteringen av döda och möten med överlevande. Boken är en skildring av ett kaos, en hopplös byråkrati och en kamp att behålla sin mänsklighet.)

Jenny Tunedal – Rosor skador (Om demens, om att älska en mor som inte längre minns en, om språket för den här sorgen. ”Minns du natten / Nej // Minns du svagheten / Nej // Den tar biort allt utom kärleken // Den här kärleken // De levande tillhör de döda // Minns du kärleken / Nej”)

Håkan Nesser – Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter (Denna novell utgiven av Novellix fick äran att inleda den bokcirkel som jag leder på jobbet, som är ett samarbete mellan Akademibokhandeln och Novellix. Så roligt med bokcirkel! Novellen är en thriller där ord står mot ord. Perfekt att prata om!)

Marie Lundquist – Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det (”Dikten bär tillbaka gråten / till den plats där den uppstod” och ”Dikten är en murken brygga / byggd av äggstockar” och ”Dikten är en mycket liten sjöhäst / som betar ord” och ”Dikten förlåter orden / deras tidigare liv” och ”Dikten förvandlar papperet / till träd igen”. Det är egentligen bara det jag vill göra, citera ur diktsamlingen och låta den säga det själv. Om diktens liv och villkor, mystik och självklarhet. Dikterna säger det så bra själva.)

Jag rider inte bara lektion på stor häst varje vecka. Stina och jag har också börjat ta lektion på islandshäst en gång i veckan. Man lever bara en gång! Det är så fint när man kommer dit och själv får gå ut i hagen och hämta hästen man ska rida, för att efter lektionen sedan släppa ut hästen igen. Majsfälten växer höga och mystiska och det känns som att himlen alltid är tung av grå moln där, men på ett vackert sätt. Man rider ute i alla väder. Men i förra veckan råkade Stina visst hämta fel häst i hagen. De har många fuxar. Det var ingen som märkte missen, så Stina red alltså lektion på fel häst. Det var istället nästa gång vi var där, och de två hästarna stod bredvid varandra och såg så lika ut, som deras olikheter framkom. Typiskt då, att Stina tyckt att lektionen på den felaktiga hästen varit så mycket bättre.

Min ridlärare sa: ”Ni trivs bra tillsammans, ni två.” Jag sa: ”Ja.” Och red vidare.  Vi var i paddocken och det hann nästan bli helt mörkt medan vi red, inga lampor tända. Vid flera tillfällen när ridläraren ville säga till någon att hålla bättre stöd på yttertygeln i skänkelvikningarna vi jobbade med, så sa hon istället att det var ”tygeln mot månen” som behövde bättre stöd. Solnedgången var orange. Claudina gick så fint på tygeln i galoppvolterna, även om hon först varit sur och sparkat bakut. Jag tänkte på det nästan hela lektionen, det min ridlärare sagt, och jag visste att det verkligen var så. Det var inte bara jag som tyckte om Claudina. Hon tyckte om mig med.

Äter panpizza och lyssnar på Enya (Watermark, på kassettband). När jag är ensam hemma går jag i barndom. Jag trivs här.

När vi har gått igenom hela Marina Abramovic-utställningen och känslomässigt omtumlade kliver ut i Louisianas tungt grönskande trädgård vräker regnet ner. Vi går ner i källaren och kissar istället, tänker att regnet kanske slutar strax. Inne på damtoaletten möter jag henne. Det första jag reagerar på är ljudet av handtorken, blåset som står på hela tiden, trots att det nästan är tomt på folk här inne bland toalettbåsen. När jag kissat klart och kliver ut ur båset ser jag henne. En äldre kvinna, helt klädd i rosa, med vatten rinnande från håret och kläderna, droppande från näsan när hon vrider lite på huvudet och tittar på mig. Hon har tagit av sig sin rosa kavaj och står och försöker att torka den i handtorken. Hon är verkligen dyblöt, håret och kläderna ligger slickat mot hennes tunna kropp. Jag tvättar händerna långsamt, vill inte riktigt skiljas från henne, kan inte riktigt släppa henne med blicken. Hennes kläder har lite olika rosa nyanser, guldiga och sirliga detaljer, de ser så mjuka och följsamma ut. De ser så blöta ut. När jag och Henrik hämtat våra grejer ur förvaringsskåpen och strosar genom museeshoppen ser jag henne gå förbi och jag drar Henrik i armen, titta, där är hon. Hon går skyndsamt bort genom korridoren. När hon går förbi fönstren inser vi att det slutat regna nu.

Elin Nilsson – Anrop från inre rymden (Är så stolt över min vän Elin som skrivit en fantastisk novellsamling! Är tänkt för barn 9-12 år, men jag tänker att den funkar bra i yngre tonåren också, just i gränslandet mellan barn och tonår. Eller för vuxna, som minns hur det var! Om vardagen i hela sin ovanlighet. Om situationer som skaver och små händelser som ändå förändrar livet. Skarpt skrivet!)

Merethe Lindström – Ödelagda städer (Har läst flera novellixnoveller, för att göra ett urval inför en bokcirkel som vi ska ha på Akademibokhandeln i höst! Som jag är ansvarig för! Så roligt! Denna novell blev inte vald, men jag tyckte att det var en av de finaste. Om en mamma och dotter på bilsemester.) (Orkar inte redovisa de andra, de som blev valda ska jag läsa om i alla fall. Och vet inte om jag tycker att jag behöver redovisa enstaka noveller? Hmmm.)

Ian McEwan – Domaren (Hovrättsdomare Fiona Maye ska avgöra om en pojke som är Jehovas vittne och som vägrar att ta emot en blodtransfusion ska ges det emot sin och familjens vilja. Beslutet påverkar mer än vad hon först trott. Min första bok av Ian McEwan, och jag har en känsla av att det blir fler.)

Agneta Pleijel – Spådomen (Agneta Pleijel skriver väldigt bra, om en uppväxt som är hennes egen, präglad av föräldrars komplicerade äktenskap, många flyttar, och sökandet efter sin egen plats i världen.)

Elizabeth Strout – Mitt namn är Lucy Barton (Om det komplicerade i att vara mamma och att vara dotter. Elizabeth Strout skriver otroligt lyhört. Älskade verkligen hennes bok Olive Kitteridge, denna var bra, men inte riktigt riktigt lika, fast det kanske bara var jag som hade för höga förväntningar?)

Isabelle Ståhl – Just nu är jag här (En stockholmsskildring för iphonegenerationen? Men jag kände igen hur det var att vara tjugo i Norrköping! Det här är en roman att slukläsa, jag bara måste bläddra fram mer och mer av den hopplösa tomhet som så skickligt formuleras på sidorna. Tinder, andrahandskontrakt, tillfälliga jobb, alkohol, droger, fester, facebook, strökurser på universitetet, försök att skriva, sökande efter närhet. Men framförallt tomheten, utanförskapet och främlingsskapet, gentemot andra men även inför sig själv. Blir lite frustrerad och mätt i bokens andra halva, men förlåter det för att den första halvan är så bra.)

Elena Ferrante – Den som stannar, den som går (Ferrantefebern fortsätter!)

Elena Ferrante – Det förlorade barnet (Ferrantefebern når sin sista bok och jag konstaterar hur snyggt den här historien är byggd. Och hur gripande den är. Om en vänskap i hela sin komplexitet, om klass, om kön, om Italien, om livet.)

Min barndoms sjö.

Hopptornet är bortplockat sedan länge.