Det är egentligen sjukt att lägga tid och energi på en trädgård för det enda man kan veta med säkerhet är att den kommer att växa igen.

Det luktar vår och vi hittar knoppar i trädgården. När jag gräver fram kantsten som någon en gång i tiden lagt runt träd och rabatter hittar jag: en liten trädgårdsspade i metall (så behövligt), en spelkula, en röd högklackad sko (barbiestorlek gissningsvis), ett rött hårspänne (människostorlek).

Är det automatiskt bra

om det är lätt

dåligt om det är svårt

.

L: de spelar because the night!!

L: betyder det att jag snart är klar??

H: Ja!

L: Hurra!

H: Haha!

L: jävlar vad jag slitit med den här texten

L: sån pepp nu

H: Säg till när de spelar: ”moral responsibility for decision procedures when facing indeterminacy and the agent can only plump”

Till nyårsmiddagen fick alla i uppgift att skriva en dikt till sin rätt (alla lagar en rätt per vuxen). Det skulle enligt initiativtagaren (inte jag, men jo jag var den enda poeten i sällskapet) beröra citat: tema avslut och pånyttfödelse gärna med inslag av naturreligion. Gruppchatten gick varm med frågan om dikten skulle bli en unik och improviserad skapelse som skulle födas i stunden, eller om maten skulle bli unik och improviserad och skapad i stunden. Jag lagade inte hare, men det går utmärkt att fundera på vad jag lagade till denna snabbt påhittade skapelse.

Jag såg en hare

i mörkret, i slutet på året

försvinna in på en kyrkogård

till den mjuka mullen

till den hårda leran

till åren som går

ristas i sten

harens mjuka hjärta

känner ingen

Mamma, finns lejon här?

sa Svante när jag styrde pulkan bort från gatlyktorna och in bland träden.

Jag tänker på texten hela tiden, men jag hinner inte, eller orkar inte, ta mig till den.

Namn: Lisa Ulrika Margareta

Bästa väder: Dimma

Bästa årstid: Höst

Bästa julsmak: Mammas brownies, direkt ur frysen, känner någon slags lycka över att de jag bakar smakar likadant som de hon bakade

Okänd skill: Klipper hela min familj inklusive mig själv, så det är när man är fattig författare, jag har inte gått till frisör sen jag var tonåring, fast Svante har aldrig klippt sig än, och nu ska jag försöka klippa ”lite mer pojkfrisyr” på Arvid, åh det kommer nog se förfärligt ut, jag som förädlat fram en så fin Karin Boye-frisyr på honom.

Vill: Plantera tulpanlökarna som är kvar. Vill även gå ut i dimman men min post-op-kropp orkar inte

Har: Köpt gran

Övrigt: Svante gjorde en sång som gick typ: Pappa på jobbet, Arvid på förskolan, Svante på förskolan, mamma hemma blod på magen

När Svante säger ”dinolaurie”.

När Arvid frågar varför en på föris blev tillsagd att den inte fick säga ”schack off”.

Det absolut svåraste i skrivandet är vad som ska strykas och vad som ska vara kvar.

Det är ju själva textens existens, om den finns eller inte, som står på spel.

Samtidigt är det så mycket som måste bort för att det som är bra ska synas.

I Hästar skedde det nog rätt mkt i framskrivandet av dikterna, att jag var hård med vad jag släppte igenom, och sedan var det lite mindre arbete av att förtäta och välja bort.

Med I det vilda så förändrades manuset mkt mer under årens lopp. Delen om Ester var under en period 150 sidor sisådär, och jag förtätade och strök ner till 50. Kändes på ett sätt helt galet men samtidigt helt rätt. I arbetet med redaktör tänkte jag att den delen behöver vi inte göra mkt med, den är klar, jag har strukit ner den till det den ska vara. Och jag blev nog rätt ställd när redaktören ville att jag skulle stryka och tajta till mer. Det går väl inte. Men det gick. Och texten växte och blev bättre. Men igår när jag öppnade dokumentet på datorn för att kopiera några stycken till ett arbetsprov slogs jag av en mening som saknades. Jag visste den i mitt huvud men den fanns inte i texten. Den borde kanske ha funnits i texten.

En kompis till mig nämnde att hon borde kanske strukit mer i sin senaste bok, att när hon skulle läsa upp ur den så kortade hon ner lite.

Jag tänker på mina dikter under arbete. Hur mkt ska jag stryka. Jag har fått ner den från 211 till 124 sidor. Det är så konstigt att önska sin text mindre. Men ju mindre den blir desto bättre. Fast nånstans finns kanske en gräns där det inte gäller längre?

Vilket är bäst/sämst, att sitta med sin bok i handen och önska att man strök/att man inte strök?

Jag räknar med att det finns ett svar.