Det började med 23 timmars tågresa från söder till norr. Jag sa flera gånger att det här är det bästa jag vet: god matsäck, god bok, landskapet som sakta förändras utanför fönstret. Jag hade nästan velat att tågresan var ännu längre.

Vi hade bokat den minsta och billigaste hyrbil vi hittat på Budget Biluthyrning i Kiruna. När vi skulle hämta ut den fick vi istället en rejäl jeep från hyrfirman Avis. Så kan det tydligen gå. Biluthyrningsstället var ombud för flera firmor, och de måste haft fler jeepar än små bilar.

När vi lämnade Kiruna fotade jag ut genom bilfönstret som en galning: Bergen med snö. De blev hela tiden högre. När vi nådde Lofoten hade de växt till riktiga berg, men då hade jag tröttnat på att fota.

Chocken av kylan när vi klev ur bilen. Jag klädde raskt på mig det mesta ur ryggsäcken, tajts under jeansen, tjocktröja, helly hansen, vinterjacka. Jag sa till Henrik att jag kommer att frysa ihjäl här. Men på något sätt kändes det okej, för det var så vackert.

Jag sov med vinterjackan utbredd under mig. Dräglade ner i insidans lurv. Kallade den min björnfäll. Sa att utan den skulle jag vara död.

Henrik hade förberett mig på att det kanske skulle komma att regna alla dagar, att vi kanske skulle få tillbringa dagar i tältet med att bara läsa, och jag hade förberett mig med flera böcker. Sett fram emot det, faktiskt. Men det regnade inte en enda dag, så vi bara klättrade och klättrade. Låga, tunga moln som fick oss att tro att idag, idag kommer regnet. Moln som suddade ut bergen och fick dem att försvinna framför våra ögon. Men vi klättrade, och regnet kom aldrig förrän vi lagt oss i tältet om kvällarna.

Bara Blåbär: Två timmars anmarsch, först påbylsade med kläder men vi tog av plagg efter plagg och gick till slut och svettades i t-shirt. Väl framme var det trafikstockning på leden, alla ville klättra den då det regnat några dagar, och folk vill inte missa en av Lofotens populäraste leder. Inte heller vi. Vi fick sitta och vänta några timmar för att slippa hänga på berget och vänta. Sedan fem replänger fin klättring. Den håller 5- men jag tyckte bitvis den kändes hårdare. Eller så var det längden. Den psykiska anspänningen av höjden. När jag vilade och säkrade Henrik var det på så små standplatser att jag inte ens kunde ta av klätterskorna. Sista repan värkte fötterna. Sista repan pallade jag inte jamma, det gjorde för ont, så jag laybackade mig uppför en lång spricka istället, skrattade åt mitt val. Jag har bara klättrat en riktig multipitch innan, Via Lara i Nissedal, och den går man ner på baksidan av fjället. Här skulle vi fira ner. Jag vet inte när jag var så rädd senast. Den första firningen var på rostiga bultar. Henrik försäkrade mig om och om igen att det bara var ytrost, att det inte var någon fara, men jag såg hela tiden framför mig hur bultarna gick sönder och vi rycktes av berget. Jag sa om och om igen till Henrik att jag aldrig vill göra detta igen. Sedan började vi fira. Andra och tredje firningen pustade jag ut, desto närmare marken vi kom. Väl nere skrattade jag, vi hade överlevt. Vi kunde göra det igen.

I jeepens backlucka förvarade vi all vår mat. När vi kom tillbaka till bilen efter Bara Blåbär, sisådär 12 timmar efter att vi lämnat den och det faktiskt började skymma, så var det bara att plocka ut köket och ingredienser och laga middag direkt.

En kväll stannade vi vid en fantastisk sandstrand med turkost vatten och lagade middag. Förutom växtligheten såg det ut precis som i Thailand. Vi pratade om ifall vi skulle bada. Men vi satt ju där med jackor, vi frös ju redan.

Efter att inte ha tvättat oss på några dagar, men svettats desto mer, så passade vi på en solig dag. Vi klädde av oss nakna och vadade ut i iskallt smältvatten, på en plats där en bäck vidgade sig till en mindre sjö precis innan den rann ut i havet. På en sekund tappade man känseln i fötterna. Vi vadade och vadade längre ut för att kunna doppa oss, men det var hela tiden så grunt. Till slut bara lade vi oss ner på mage i det iskalla vattnet. När jag vadade tillbaka mot land var det med utbredda armar, ropandes: Jag är Jesus. Vet inte riktigt vad som kom över mig, men det var helt enkelt så gudomligt att vara ren. Hur ren man nu blir av ett snabbt dopp i iskallt vatten utan tvål.

På vår vilodag åkte vi till närmaste lilla stad, gick in i ett litet köpcentrum och voila: wifi! Vi ville bara kolla mailen lite snabbt. Men med ett ytterst långsam wifi som man hela tiden blev utloggad från tog det någon dryg timme. Vi satt och flåsade inomhusluft med hettande kinder och konstaterande att vi kanske aldrig mer kunde vara inomhus, för nu var vi så vana vid utomhus. Väl ute igen, äntligen, skulle jag bara fota ett berg som försvann i dimma, och då dog min mobil. Jag insåg att man behöver en pinkod för att komma in i mobilen igen. Den kan jag inte utantill. Det blev att sitta några timmar till i köpcentret med hettande kinder, slö wifi och teknikpanik, innan min syster, räddaren i nöden, kunde smsa min pinkod till Henrik. Så var den vilodagen snart slut.

Jag kände att jag ville klättra riktigt lätt, att det vi lägger till i höjd vill jag dra av på svårighetsgrad, men när den uttänkta lätta leden vi ville klättra blev paxad två sekunder innan fick vi istället ta Appelcake Arete 5+, så det blev att gå upp i graderna, och även om den bara var två repor lång så var jag rädd. Nervägen var dock den jobbiga, med kanske den brantaste och läskigaste backe jag sett, närmast ett grusigt stup där tanken var att man skulle promenera ner osäkrad, men jag knöt in mig i repet så fick Henrik gå och hålla mig, When I said I wanted to be your dog, sa jag. Det vill jag aldrig göra om igen, sa jag. Sedan klättrade vi upp en annan led på samma berg, Pianohandler Lunds Rute, 4+. Äntligen ner i graderna. Fem replängder och nu njöt jag. Även om det blev samma hemska väg ner.

Sista dagen klättrade vi enrepors, upp till och med 5+ och det var lätt och roligt och jag ville aldrig sluta.

Jag vet inte hur många gånger jag sa det till Henrik. Loving you is crazy shit.

Sedan lämnade vi Norge, vemodiga, med bilen full av svettiga strumpor och blåmärken. Jag sa om och om igen att vad ska vi till Kebnekaise att göra, vi borde stannat några dagar extra i Lofoten istället. Men när vi lämnat bilen, lämnat in smutstvätt och olästa böcker och rep på Kirunas turistbyrå, tog vi bussen till Nikkaluokta, och påbörjade vandringen till Kebnekaise fjällstation. Det tog inte lång stund förrän jag sa att varför ska vi vara så kort tid här? Vi har alldeles för lite tid här vid Kebnekaise.

Jag var nervös inför att vi utan guide skulle ta oss upp på Kebnekaises sydtopp via östra leden. Drömde mardrömmar på natten. Tvekade om vi inte bara skulle vandra upp den västra leden, den lätta leden. Östra leden innebär enklare klättring och vandring över glaciär. Klättringen är ju inga problem, men jag har aldrig ens sett en glaciär tidigare, och Henrik har små erfarenheter av glaciär. Tänk om vi skulle trilla ner i en glaciärspricka? Det hade vi inte utrustning för. Henrik har tagit sig upp via östra leden en gång tidigare, men det är några år sedan och jag var orolig att han inte skulle minnas vägen, att vi skulle gå fel. Men vi klarade det, och det är något av det största äventyr jag varit med om. Timmar av brant vandring, fantastisk utsikt, glaciärer, klättring, svett, skavsår, oro, ro. Gå och snaska på nötter, choklad och himmelsk vegansk beef jerky som vi köpt i New York, som vi sparat för det här tillfället? 11 timmar tog det oss allt som allt. Läskigast var glaciärerna. Den sista reser sig i en brant backe upp mot bergväggen man ska klättra uppför. När vi stod inför den tvekade vi bägge. Vågar vi? På vägen uppför den sa jag till Henrik att här tar vi oss aldrig ner. Vi tog oss i alla fall upp. Efter sex timmar stod vi bland molnen på toppen. Inte mycket mer utsikt än dimma, dimma och Kebnekasie som stupade brant ner åt alla håll runt oss. Det plingade till i min telefon och jag fick täckning för första gången på några dagar: Välkommen till Norge. På Sveriges högsta topp. Jag tror jag är den enda som bestig Kebnekaise iklädd min mammas gamla trädgårdsjeans. Henrik gjorde det i gympaskor. Han lät mig ta de bästa skor vi hade med oss på resan, hans approachskor. Men vi var bägge dyngsura om fötterna av all snö. Lyckliga. Jag tyckte vi skulle ta västra leden ner, för att slippa läskiga glaciärer, men vi enades ändå om att östra leden var bäst då den är kortare. Kortare och brantare. Den blev ännu kortare då vi gjorde så som de gör på de guidade turerna: vi satte oss på stjärten och åkte nerför glaciären. Mitt livs längsta pulkabacke. Säkert 500 höjdmeter. Jag trodde inte jag skulle våga då det verkligen kändes brant. Men jag drog på mig mammas regnbyxor över hennes trädgårdsjeans. Och så susade vi iväg. Bland det galnaste och roligaste jag gjort. När vi kom ner var jag plaskblöt om stjärten, mammas regnbyxor höll visst inte tätt. Men nu var de svåraste bitarna avklarade. Sista kilometern till tältet stapplade vi fram, då kom värken i kroppen och vi kröp in i tältet till torra kläder, vin och varm mat. Där låg vi och funderade på hur det gick för en grupp vi kallade våra vänner, som vi träffat flera gånger under dagen, som också tog östra leden till toppen utan guide. Vi var snabbare än dem och hade dragit ifrån dem ordentligt. Sista gången vi träffade dem var under klättermomentet när vi var på väg ner och de var på väg upp och Henrik fick hjälpa en av dem som blev rädd. Hur gick det för dem att ta sig ner? Nästa dag fick vi veta att äventyret tagit dem drygt 20 timmar, då en av dem fallit och brutit axeln illa, och några i gruppen hade fått vänta länge på helikopter med den skadade, medan resten av dem försökte ta sig ner, men var så trötta och när mörkret kom fick de sätta sig tätt och vänta ut morgonljuset. Jag tänkte mycket på det då, att det här faktiskt är ett berg där folk skadas, där folk dör. Hur bergen lockar.

Att vandra vid Kebnekaise är som att vara med i Sagan om ringen. Den storslagna naturen. Målet vi går mot. Uppdraget. Som vi helt och hållet hittat på.

Vilodag. Läsa och titta på bergen. Betala 300 kr för att få duscha. Så är det väl när det är den enda dusch på några mils radie. Känslan av att aldrig vilja lämna vildmarken.

Hemvägen. Vi hade ätit upp nästan all mat, som Henrik varit en gentleman och burit dit. Det här att bara vandra och vandra vidare trots att kroppen värker. Att samtidigt njuta av det. Vi gick 19 km på 5,5 timme. När vi kom fram till Nikkaluokta vägde vi min ryggsäck till 16 kg och Henriks till 20 kg. Då hade vi ändå burit mycket tyngre några dagar tidigare när vi gick ut, Henrik säkert 26-27 kg. Hans blåmärken efter ryggsäcken har inte lagt sig än.