Elena Ferrante – Min fantastiska väninna (De två flickorna Elena och Lila möts och blir vänner i femtiotalets Neapel. Vet inte om det är det italienska, barndomsskildringen, relationerna, klasskildringen, men jag tänker lite på Silvia Avallones Stål, som är en av mina absoluta favoritböcker. Min fantastiska väninna har hyllats, och ja jag tyckte om den! Men jag tycker faktiskt att Stål är bättre.)

Jenny Offill – Avd. för grubblerier (Om att gifta sig, få ett barn, förhålla sig till sitt konstnärliga arbete, försöka hålla ihop en relation. Fragmentariskt, lite som poesi, och vackert och tänkvärt på sina ställen, men tyvärr gick den mig rätt mycket förbi.)

Sonya Hartnett – Torsdagsbarn (Harper Flute växer upp i fattigdom på den dammiga australiensiska landsbygden under 30-talet depression. Familjen kämpar sig fram. Men en dag börjar lillebror Tin att gräva sig en egen underjordisk värld under familjens hus, och han lämnar dem för att leva i sina tunnlar. Den här boken har något magiskt, i sin grå smutsighet. Den fick mig att tänka på en tavla som jag såg på Moma i NY: Christina’s world av Andrew Wyeth. Någonting i färgsättningen, stämningen. Sonya Hartnett har belönats med ALMA-priset. Fascinerande läsning!)

Elis Burrau – och vi fortsatte att göra någonting rörande (jag minns när mamma ringde / hon sa mitt namn / eftersom det är så jag heter / (hej mamma / hej mitt namn / det är korrekt mamma / det är så jag heter / det är jag som är / mitt namn / eller snarare / det är jag som heter / mitt namn / att vara är så definitivt och / namn kan fungera / som bindande sjok och / vi är verkligen som / klippta och skurna / för varandra) / hon sa 7-Eleven / men menade 9/11 / jag känner min mamma / störtandet i slow motion / specifikt / kroppen som en vers / en krängande / fallande skala / öppen dygnet runt / för intryck och upplevelser / för sönderfall / hon pratade om en åsiktskorridor / i säkert en timme / jag är så artig ibland)

Donna Tartt – Den lille vännen (Åh vad jag älskar Donna Tartt! Åh vad jag älskar Den lille vännen! Jag vet inte vad jag ska ta mig till så bra är den! Det sammanfattas mycket bra på omslaget, ur en recension från Smålandsposten: ”en bok som på en gång är en varm barndomsskildring, spännande äventyrsroman, bister familjekrönika och vass samhällsskildring”, och ur en recension från SvD: ”en insiktsfull och vemodig betraktelse över barndomens rika värld som till sist måste ge vika för en mörk och grå och inte sällan farlig vuxenverklighet.” Älska!)

Jenny Erpenbeck – Natt för gott (Om Kate Atkinson i Liv efter liv låter sin huvudperson dö och omfödas, jag vet inte hur många gånger, så är det för att hon ska leva. Den boken skildrar livet. Jenny Erpenbecks bok bygger på samma tanke: vad hade hänt om huvudpersonen bara inte hade dött? Men här är det faktiskt mycket mera döden och sorgen som står i fokus. Fem gånger lever och dör vår huvudperson, och de olika livsödena täcker in ett helt århundrade. Romanen blir en berättelse även om Europas 1900-talshistoria: antisemitismen, nazismen och kommunismen. Erpenbeck skriver skickligt och stilsäkert, och även om det finns något frustrerande i att få avbryta och börja om berättelsen flera gånger, jag tappar ibland lusten, så finns det passager, om döden och sorgen, som är lysande.)

Jonathan Franzen – Tillrättalägganden (Det är lite dumt att redan ha läst Frihet, och först nu läsa Tillrättalägganden, för den är inte lika bra. Nej, den är uppvärmning och övning inför något ännu bättre. Bitvis är den alldeles för tråkig i långa utläggningar. Bitvis är den för farsartad. Men bitvis är den underbar. För Franzen kan ändå redan här konsten att beskriva människors komplexitet. Han kan få mig att sympatisera med en karaktär och se världen ur hens ögon, för att sedan vända helt när jag får läsa det ur en annan karaktärs perspektiv. Han låter det politiska och det personliga mötas. Han skildrar familjen och det amerikanska samhället på det tragikomiska sätt som bara han kan.)