Elena Ferrante – Hennes nya namn (Min fantastiska väninna var bra. Men den andra boken om Lila och Elena är fantastiskt bra! En tonårsskildring, om klass, bildning, sexualitet, makt. Och så en vänskap i hela sin komplexitet, en vänskap som hela tiden utmanas. Det är laddat, smärtsamt, fantastiskt.)

Hanya Yanagihara – Ett litet liv (Det här kan vara den sorgligaste, jävligaste bok jag läst. Dryga 700 sidor av helveteskval. Barndomstrauma, sexuellt utnyttjande, självskadebeteende, självhat. Men också vänskap och kärlek, det ska sägas.)

Daniel Mårs – Simonillusioner (Diktsamling om längtan, homofobi och drömmen om mannen. ”Simon / han är kriget alla leker / ett inbrottslarm som hörs från andra sidan parken”.)

Nadine Gordimer – Burgers dotter (Jag har länge varit nyfiken på Nadine Gordimer, men har nog inte läst henne förut. Burgers dotter handlar om kampen mot apartheid i Sydafrika. Boken fängslade mig, men var också en smula tungläst, och när det dragit ut lite på tiden slutade jag läsa, efter drygt 100 sidor. Hoppas jag ger mig på den igen, vid lämpligare tillfälle.)

Signe Gjessing – Ut i det o-lösa (Hyllad ung dansk poet, som skriver en liksom kosmiskt sökande poesi som med vilda bilder letar efter sin egen logik i sin ologiskhet. Oj vad pretentiöst jag fick till det. Men såhär skriver hon tex: ”Tobaken kan spåras i planeternas röster, / om de någonsin ger ljud – / det gör de inte, räknar vi med, därför / röker vi. / Vi viker händerna / i stycken / som fåglar sedda i kikare och fåglar sedda utan kikare / tillsammans. / Vår planet är viablå. Inte ovanblå. / Havet är den enda försägelse / man kan simma i, / dosera fastland alldeles galet, / vi stiftar, när vi simmar, / föreningar, som bryter som isflak / i skrud, som läggs upp för att vi är för / korta. / Till stoft, märk väl. Det har vi alltid varit.”)

Olga Ravn – Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne (”Jag har druckit med flickmun / av skymningen som sipprar ur kroppen. / Av den mörka mitten, av det mörker som ingenting döljer.” En till hyllad ung dansk poet, som skriver om flickans kropp, om kvinnans kropp, och därav om så mycket. Jenny Tunedal skriver så fint i efterordet: ”Ingenting kan tänka lika bra som poesin tänker. Det är därför jag har så höga förväntningar. Olga Ravns första bok får mig att än en gång minnas att det är så. När jag läser den är det som att vistas helt nära, rent av smittas, av ett intensifierat tänkande. Rytmiskt, fysiskt, högtflygande. Sjungande, pulserande, oavslutat, ömt och hårt.” Så fint uttryckt! ”Ingenting kan tänka lika bra som poesin tänker.” Jag håller med! Och jag sugs in mer och mer under läsningens gång, fastnar, förförs, av det utmanande, drastiska och otämjda, av de vilda bilderna. ”Den som söker det ARTIGA. Hennes röst genomfuktas av min. / Var var flickan då. När jag ville krypa. Ingenstans. Jag var flicklös. / Du såg nervöst på din egen våldsamhet. Man blev / MINDRE LUNGA, MERA HÅR. / MINDRE NYPON, MERA MJÖLK. Din hand sluter sig kring. / Kött och pappersklipp. Jag vill slå dig. Dina händer har språk. Så klart. / Vad kan du öppna. Kan du öppna mig. Du ska öppna en grav. Kött och pappersklipp. // En viss vithet bar fram sig själv i våra två vardagsrum och i resten av huset. / Vad är jord. Det mina fötter är fyllda av. Dina ögon är krimskrams. / Vad är de våta trädgårdsmöblerna. VÅRA. / Min tråd byter ut sig själv. Jag återskapar mig själv i ett enda långt TÄRANDE. / Flickan står långt inne i rösten, långt inne i munnen. / Halvdold, ägd.”)

Elise Karlsson – Linjen (En stram stilistisk liten roman om arbete, både som idé och som vardag, för en kvinna i ett kontorslandskap. Hon förälskar sig i en kollega, hon klättrar i hierarkierna, hon ger allt för arbetet, hon vill aldrig hamna utanför igen. En roman som är absurd och klaustrofobisk. Och snygg. Men kanske ingenting som riktigt kommer att stanna hos mig.)