Bodil Malmsten – Det här är hjärtat (Bodil Malmstens sista diktsamling, om hjärtat, kärleken och döden. ”Tideräkningen hos alla arter / utgår från hjärtrytmen / säger hjärtkärldocenten // Bara de hjärtlösa går fria / Så länge du lever / kommer du att lida // Och det ska kallas liv // Definitivt” och: ”Gå nu till syster och be om / en ny tid // Tiden innan/ du blev död? / Den tid då dinosaurierna / blev kolväten / Aporna reste sig / i ekosystemen / Vi blev till // En ny tid / Be syster om en ny tid / Be om ny tid”)

Johanne Lykke Holm – Natten som föregick denna dag (En roman som skulle kunna vara en diktsamling. Poetisk, vacker, mörk och laddad. Om det fruktansvärda i att vara ett barn. ”Jag hör att Cosima gungar i trädgården. Hon är under plommonträdet. Hennes gunga liknar en korg eller en vagga. Jag hör trädgårdens tänder och tungor. Ett plommon som smaskar. En flicka som smaskar. Ett körsbär som smaskar med öppen mun. Jag lutar mig ut genom fönstret: Cosima. Gul luft som kommer ur hennes mun. Jag håller fram händerna i ljuset. Läderhuden. Det mörka håret på handryggen. Mina fläckiga naglar. Jag verkar redan förbrukad. Mitt nattlinne har gått i arv, precis som allt mitt linne, precis som strumporna och underbyxorna, precis som lakanen jag sover i om natten. Jag bär runt på andra flickors gamla fläckar. Cosimas svett eller mammas svett. Jag vaknar i bomull och jag somnar i bomull. Jag binder upp håret med ett snöre jag hittat.”)

Agnes Lidbeck – Finna sig (En roman om tvåsamhet och om ständigt omdebatterade kvinnoroller: modern, älskarinnan och hon som vårdar. Det är exakt, svalt distanserat men ändå laddat, och cyniskt. ”När Anna var yngre och låtsades få orgasm brukade hon alltid låta. Men den övertydligheten har hon lagt bort. Nu gör hon istället en liten paus i andningen, följt av att hon slappnar av helt i musklerna. På så sätt kan hon spara de stora gesterna, till exempel tårar eller gräva in händerna i lakanen, till sex hon har efter ett gräl eller på resa.”)

Felicia Stenroth – En människa tvättar sig ren i en sjö (En fin diktsamling som vecklar ut sig till en historia om sorgen efter en bortgången mor. ”modern min var bara en mor vilken som helst / när hon tog sats utifrån bryggan och simmade / sötvattnet i munnen svalde hon och smaken var bara en smak / men den var underbar / schampot lämnade ringar av skum efter kroppen som fortsatte simma / en kvinna har rätt att simma sa hon en kvinna / är bara sin egen slav”)

Jonathan Safran Foer – Här är jag (Jag hade stora förväntningar på JSFs första roman på 11 år. Det dumma då är att det är lätt att bli besviken. Boken handlar om identitet, om en relation som faller isär och om att vara jude i USA. Visst tyckte jag om att läsa den, gillade underfundiga repliker från barnen, drabbades av relationerna. Men jag störde mig också på att språket ibland blev alldeles för pladdrigt, metaforerna för flitigt staplade, och hade nog även ibland svårt att relatera till livet som amerikansk jude. Har haft lite svårt att komma över den här besvikelsen alltså. Hoppas på att nästa bok blir kanon, och då har jag lägre förväntningar. ”Han stod i dörren tills han hörde sin yngste son andas tungt. Jacob var en man som undanhöll tröst men stod kvar på trösklar långt efter att andra skulle ha gått därifrån. Han stod alltid kvar i den öppna ytterdörren ända tills bilarna med skjutsande föräldrar körde iväg. Precis som han stod kvar i fönstret ända tills bakhjulet på Sams cykel försvann runt hörnet. Precis som han såg sig själv försvinna.”)

Graham Swift – Mödrarnas söndag (En stor liten bok om livsval och öde. Om klass och kön. Stämningsfull och liksom svepande. Den utspelar sig under endast en dag, men täcker på samma gång in ett liv. ”Men hon skulle aldrig avslöja att när hon verkligen blev författare, eller fick fröet till det, eller säden, planterad i sig (och det var ett intressant ord, säden) var en mycket varm dag i mars, när hon var tjugotvå och hon hade gått runt i ett hus utan en tråd på kroppen – lika naken, kunde man säga, som den dag hon föddes – och hade känt sig både mer som sig själv, mer som Jane Fairchild, än hon någonsin hade gjort förut, och samtidigt också – något hon heller aldrig upplevt förut – som en vålnad på besök. Hade känt vad det verkligen innebar att bli nedsänkt i världen, att bli placerad på dess storslagna tröskel, så att säga.”)