Klara Wiksten – Hjärnan darrar (Serieroman om alkoholiserade gamla sjömän som man möter på en parkbänk, om en vän som tog livet av sig, om en kvinna som skriker på en tunnelbaneperrong, om personer man möter när man arbetstränar. Sådana fina hyllningsporträtt till människor som inte riktigt passar in i samhällets raka ramar.)

Mary McCarthy – Gruppen (Åtta unga kvinnor i 30-talets New York. Relationer, karriär, sex, äktenskap. Drömmar och förlorade illusioner. Åh vilken fantastisk roman! Mänsklig, bitsk, gripande, fenomenal. ”Men Lakey sa inget mer. Hon utvecklade aldrig något hon antytt och hade på grund av detta förlänats smeknamnet ’Rökrummets Mona Lisa’. Dottie Renfrew var bekymrad. Med sin behandskade hand snurrade hon på pärlorna hon hade fått på sin tjugoförsta födelsedag. […] Libbys ögon stack ut ur sina hålor. ’Vad du är hård’, sa hon beundrande. ’Och ändå avgudar Kay dig’, funderade Dottie. ’Du brukade tycka bäst om henne, Lakey. Det tror jag att du fortfarande gör, om du rannsakar ditt hjärta.’ Lakey log åt plattityden. ’Kanske’, sa hon och tände en cigarett. Hon var för tillfället förtjust i flickor som Dottie, vilka, likt målningar inom en viss stil eller skola, inte avvek från sin art. Flickorna hon valde ut till sin samling var oftast förbryllade över vad hon såg hos dem. De antog – ödmjukt – att de var väldigt olika henne. När de var ensamma diskuterade de henne ofta, som leksaker som diskuterar sin ägare, och kom alltid fram till att hon var rysligt omänsklig. Men det ökade deras respekt för henne. Hon var också mycket ombytlig, vilket fick dem att misstänka ett stort inre djup.”)

Jeanette Winterson – Det finns annan frukt än apelsiner (Kultförklarad debut, om Jeanette som adopterad växer upp i en strängt religiös familj, och som tonåring blir kär i en annan flicka. Jag har länge velat läsa den. Och det var en drabbande historia. Men det verkar sorgligt nog vara så att Jeanette Winterson och jag inte passar ihop. Det är något med hennes ton. Har läst en bok av henne tidigare, som jag inte alls fastnade för. Har sedan varit lite avvaktande. Det är en författare som jag vill gilla. Men det verkar sorgligt nog som att jag inte gör det.)

Andreas Norman – 9,3 på richterskalan (Starkt och obehagligt om tsunamin 2004. Andreas skickades som ung UD-tjänsteman till Thailand, där han hjälpte till med hanteringen av döda och möten med överlevande. Boken är en skildring av ett kaos, en hopplös byråkrati och en kamp att behålla sin mänsklighet.)

Jenny Tunedal – Rosor skador (Om demens, om att älska en mor som inte längre minns en, om språket för den här sorgen. ”Minns du natten / Nej // Minns du svagheten / Nej // Den tar biort allt utom kärleken // Den här kärleken // De levande tillhör de döda // Minns du kärleken / Nej”)

Håkan Nesser – Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter (Denna novell utgiven av Novellix fick äran att inleda den bokcirkel som jag leder på jobbet, som är ett samarbete mellan Akademibokhandeln och Novellix. Så roligt med bokcirkel! Novellen är en thriller där ord står mot ord. Perfekt att prata om!)

Marie Lundquist – Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det (”Dikten bär tillbaka gråten / till den plats där den uppstod” och ”Dikten är en murken brygga / byggd av äggstockar” och ”Dikten är en mycket liten sjöhäst / som betar ord” och ”Dikten förlåter orden / deras tidigare liv” och ”Dikten förvandlar papperet / till träd igen”. Det är egentligen bara det jag vill göra, citera ur diktsamlingen och låta den säga det själv. Om diktens liv och villkor, mystik och självklarhet. Dikterna säger det så bra själva.)