Arundhati Roy – Den yttersta lyckans ministerium (Lika myllrande som Indien ter sig, så innehåller också den här romanen allt. Det är intressant att läsa om indisk politik och ta del av konflikten i Kashmir, Roy brinner för många frågor, och lika gärna som hon vill ge plats åt dem alla så vill hon skildra många människoöden. Boken är stark i det lilla, med många fina laddade passager. Men i stort är det ofta jag inte hänger med, skumläser och väntar på att få fäste i berättelsen igen. Tänk om hon strukit ner den lite, eller delat upp den i flera romaner.)

Margaret Atwood – Tjänarinnans berättelse (Krypande långsamt skildras livet som Tjänarinna – de som ska föda barn åt maktens män. Margaret Atwoods dystopi är mästerlig! ”Natten har alltså fallit. Jag känner hur den tynger ner mig som en sten. Ingen vind. Jag sitter vid det delvis öppna fönstret, med gardinerna undanvikta eftersom det inte finns någon därute, inget behov av anständighet, i nattlinnet, långärmat till och med om sommaren, för att avhålla oss från frestelserna från vår egen hud, för att avhålla oss från att slå armarna om oss själva, bararmade. Ingenting rör sig i strålkastarmånskenet. Doften från trädgården stiger som hetta från en kropp, där måste finnas blommor som slår ut om natten, den är så stark. Jag kan nästan se den, röd strålning, som skälvande rör sig uppåt likt skimret ovanför motorvägsasfalt mitt på dagen.”)

Kazuo Ishiguro – Never let me go (En gripande skildring av barndomens naivitet som går förlorad, och en filosofisk dystopi om livets och individens värde. Ishiguros berättelse vecklar långsamt ut sig, men stannar sedan i mig. ”När hon stannade, kastade jag en hastig blick på hennes ansikte – och det gjorde säkert de andra också. Och jag kan fortfarande se det, rysningen som hon tycktes undertrycka, den äkta skräcken över att någon av oss faktiskt skulle nudda vid henne. Och fastän vi fortsatte framåt, kände vi det allihop; det var som om vi lämnade solen och kom in i kylig skugga. Ruth hade haft rätt: madame var rädd för oss. Men hon var rädd för oss på samma sätt som någon kan vara rädd för spindlar. Vi hade inte varit redo för det. Det hade aldrig fallit oss in att undra hur vi skulle känna det, att uppfattas på det sättet, som spindlar.”)

Sally Rooney – Samtal med vänner (”Var jag snäll mot andra människor? Det var svårt att hitta ett entydigt svar. Jag var rädd att min personlighet, om jag nu faktiskt hade en sådan, skulle visa sig vara av den elaka sorten. Oroade jag mig för det här bara för att jag som kvinna kände att jag måste sätta andras behov framför mina egna? Var ’snällhet’ bara ett annat ord för underkastelse i konflikter? Det var sådana här saker jag som tonåring skrev om i min dagbok: Som feminist har jag rätt att inte älska någon.”)

Johannes Anyuru – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Vackert skrivet om en mörk tid, där rädsla och hat styr. ”Om jag hade varit en riktig poet, som Rabia eller den blinda kvinnan från Iran, hade jag aldrig behövt skriva ner alla de här händelserna, som ändå känns som lögner, för jag hade kunnat skriva en dikt som höll fram orden ett och ett och visade hur trasiga de var i min tid, hur de liknade alla andra bortkasta saker som låg överallt i Kaningården. Ord som gamla kylskåpsdörrar och halva tegelstenar, ord som inte dög till någonting, ord som innanmätet ur bilar och tvättmaskiner.  Buckliga, rostiga ord, ord som räfflade slangar och trasiga kläder och mattor, ord som du inte ens ville röra vid utan handskar.”)