Daniel Mårs & Charlotte Qvandt – Flockmatrisen (En diktsamling där två poeters röster blir en ny. Ett undersökande av tillhörighet, gränser. ”Det finns ingen grind // Syrsor äter vad de får i sin mun / Utan näring äter de varandra” och ”Jag behöver flera organ / Flera tungomål // Ett lamm dras ut med rep / och landar i halmen // Kommer inte ihåg om jag själv föddes så / eller frilades jag istället mot drivor av grus”)

Agnes Lidbeck – Gå förlorad (Finaste omslaget på en stund! Och slutet gav mig rysningar. Ja vissa andra partier också. Hela tiden analyserar Anders vad han gör och känner. Ja han är ju psykolog. I glappet mellan tanke och handling står han och ser livet ske. Var det såhär det skulle vara? Agnes Lidbeck skildrar det som sker under ytan med fingertoppskänsla. ”Han drog sig uppför trappan med handen på ledstången. Kristina låg i badet. Anders satt på toaletten och tittade på henne och kände att han inte hade full kontroll över orden. Han tänkte att han ville sticka ner handen i det varma vattnet och röra vid hennes lite lösa mage. Han ville ösa ur sig något. Hennes hår är bleknat, hennes mage föll åt sidorna, det bleknade håret flöt ut i det grönsimmiga vattnet. Resten av henne är mycket mager. Klädd i sina väl valda plagg ser hon ut som om hon vore nitton i kroppen i alla fall. Men nu ligger de svarta kläderna i en hög på golvet. Jag kan den högen. Hennes trosor ligger högst upp. På trosorna såg han vita spår efter hennes underliv. Hon har burit dem hela dagen, jag vet hur de luktar, som jag vet hur det luktar i hennes garderob där kläderna hamnar i högar som hon kånkar ner till tvättstugan när allt är slut. Jag vet hur hon stönar över tvätten. Badvattnet luktade tall, eller eukalyptus, eller något som fick honom att tänka på Matisse. Jag borde få ångest av det här, av att vara en sådan typisk man, som kommer hem och luktar öl och sprit och i badet ligger någon jag inte blir lika kåt på längre, inte på henne, inte på just henne, där hon ligger och pratar om sig själv. Den hon pratar om känner jag knappast längre. Eller kanske känner jag henne alltför väl.”)

Lina Rydén Reynols – Läs mina läppar (Alltså om jag ska vara ärlig fick jag typ ångest av den här diktsamlingen. Det är så här man ska skriva. Svårt, språkmaterialistiskt, sa jag svårt? Det är såhär man ska skriva för att bli utgiven på Bonniers, höll jag på att skriva, men den är utgiven på nystartade Nirstedt/Litteratur, av gamla Bonniersförläggaren Gunnar Nirstedt som skrivit fina refuseringar till mig förr i tiden, men nu har alltså Lina Rydén Reynols tagit hans plats på Bonniers och han ger ut hennes debut och samtidigt som jag läser den refuserar Bonniers min diktsamling. I alla fall. Det fanns såklart partier som jag gillade, som var fantastiska. ”Som tror att en person är. Ett tillgjort barn är inte levande. Göra till en stämma. Den enda tillgjordheten vi kallar barn. En jag-maskin. Skriket ljuger inte? Så jag skriker när jag talar. När jag läser. När jag talar läser jag? Varför är jag inte sämre. Varför kan jag läsa och bli en annan. Att berätta en berättelse utan att berätta en berättelse. En skam – ” och ”Överallt finns avståndets matris. När jag förstod att min mamma inte längre talade sitt modersmål, det som är mitt modersmål, väckte det en oerhörd ilska hos mig. När fritidsledaren sa till mig att jag läste tillgjort, väckte det en oerhörd ilska hos mig. Detta är sant och jag skäms för att jag berättar det. Jag skäms för att det hände och för att det är en av sakerna som hänt mig. Ett tillgjort barn är ett dött barn. Ett oemotståndligt avstånd. Jag har inget att ta hänsyn till. Det består av de bästa felen.” och ”Jag vet något om plasticitet. Eftersom jag aldrig kan tala sant måste det övergå i flertalet. Att tala är att säga samma sak. Utan er inget, utan oss gemensam tystnad. Att äntligen somna. Att äntligen vakna. Så ljust att det inte går att se. Icke-reflekterande utrymning som vakar. De mjuka gemensamma kanterna. Den gemensamma smärtans massa. Där men inte längre. Där utan tal. Den gemensamma tystnaden. Det som redan har sagts. Minns att efter i kommer oftast n. Efter begravningen var hon död och då mindes jag henne.”)

Amanda Svensson – Ett system så magnifikt att det bländar (Wow! Lite som Marisha Pessl, Paul Auster eller Zadie Smith – fast Amanda Svensson. En labyrint, en splittrad familj – en roman så magnifik att den bländar. ”Visste du att det finns plast i molnen, Sebastian? I molnen. Små små partiklar. Du vet, man brukar säga att människor är gjorda av stjärnstoft. I framtiden kommer vi att få säga till våra barn att människor är gjorda av mikroplast. Istället för stjärnor på himlen kommer vi att peka ut konstellationer av plast och säga: Titta, har du sett? Du är gjord av samma skitiga skit! Förlåt. Det var deppigt. Jag är inte deppig, jag lovar, oroa dig inte. Jag är på sätt och vis lycklig, fast allt är på väg att ta slut och gå under. Det finns när allt kommer omkring ett mönster större än mig, än dig, än oss alla. Jag är på en plats där saker hänger samman, trots att alla tror att allt är på väg att gå i bitar och cikadorna bara dör.”)

Tommy Orange – Pow wow (Det är inte hela tiden lätt, om man vill hålla koll på de tolv olika huvudpersonerna i den här kollektivromanen. Men det den förlorar i att jag ibland blandar ihop dem, vinner den istället i sin drabbande närvaro. Så välskrivet och angeläget. Om liv präglade av våld, fattigdom, förlust, alkoholism, rasism och identitetssökande. Om att vara infödd amerikan, indian, och det arv det medför. ”Vi är bättre bekanta med konturerna av Oaklands skyskrapor än med någon helig bergskedja, känner redwoodträden i Oakland Hills bättre än någon snårig urskog. Vi har lärt känna motorvägens ljud bättre än flodens, tågens ylande bättre än vargens. Vi har lärt känna lukten av bensin och nyvåt asfalt och bränt gummi bättre än lukten av cederträ eller salvia eller ens friterat bröd – som inte är något traditionellt förresten, precis som reservaten inte är traditionella, men ingenting är ursprungligt, allt kommer ur något som kom innan det och som en gång inte var någonting alls. Allting är nytt och dömt att gå under. Vi färdas med buss, tåg och bil på, över och under prärier av asfalt. Att vara indian har aldrig handlat om att återvända till jorden. Jorden är överallt eller ingenstans.”)

Agnes Lidbeck – Förlåten (Två systrar, deras olikheter, ett hus där de spenderat sina barndomssomrar, en hemlighet. Med små medel kryper vi nära dem. ”Maria som tittade och undrade och vaktade på Ellens miner. Som undrade vad som skulle hända nu och vad de skulle känna, trots att Ellen inte heller visste. Och så boken och sidorna hon inte riktigt fick sammanhang i, och myggen och Maria som frågade, bedjande. ’Ellen, varför tror du det?’ ’Mamma kanske har cancer’, svarade Ellen efter pausen, med sträv röst, slog ihop boken och släckte lampan. ’Hon kanske håller på att dö.’ Maria började gråta. Det var skönt. Tårarna rann ned mot örat, kittlade in i örat.”)

Jonas Hassen Khemiri – Pappaklausulen (Khemiri leker inte lika mycket med sitt språk längre, som i sina första böcker. I sin mognare ton fokuserar han istället på perspektivbyten. Om hur olika vi upplever saker. Om hur svårt det är att vara en familj. Romanen är både enkel och storartad. Den sätter en klump i min mage. ”Vad fan är det för fel på papporna i vår föräldrageneration? skrev han. På allvar. Vem tog sönder dom? Hur kommer det sig att ingen i min bekantskapskrets har en normal relation till sin pappa? Vad är en normal relation? skrev hon. Jag vet ingen som har en normal relation till någon, särskilt inte till sina föräldrar.”)