Jennifer Clement – Gun. Love (Poetiskt och gripande om utsatthet, försvarslöshet och vapen. ”Jag då? Jag växte upp i en bil, och när man bor i en bil är man inte rädd för åska och oväder utan för bärgningsbilar. Mamma och jag flyttade in i Mercuryn när hon var sjutton och jag var nyfödd. Så den bilen, som stod i utkanten av en trailerpark mitt i Florida, var det enda hem jag kände till. Livet var en prick-till-prick-teckning och vi bekymrade oss inte stort om framtiden.”)

Tove Ditlevsen – Gift (Om fyra äktenskap, skrivandet och om giftet i en spruta som tar över allt. Det är skarpt, ärligt och skoningslöst. En bok mycket svår att slita sig ifrån! ”När hon hör mitt ärende säger hon att hon ska skaffa några kinintabletter åt mig. Hon har själv aborterat av sådana en gång. Men det kan ta några dagar, för det är inte så lätt. Jag förstår dig, säger hon och minns hur det var. Man hatar det, man tänker på att det får ögon och fingrar och tår utan att man kan göra det minsta åt det. Man glor på andra barn och kan inte finna något försonande hos dem över huvud taget. Man kan inte tänka på något annat än att få bli ensam i sitt eget skinn igen.”)

Alba Mogensen – Hon den roliga (Om att vara ung och ha hela livet framför sig, bli påkörd av en bil och klara sig med några centimeter. Plötsligt är ens identitet en annan, nu är man den som överlevde. ”Bredvid mig på vägen ligger hud och jag undrar vems den är. Asfalten har fått en röd nyans och flugorna trängs. Jag vänder huvudet åt vänster. Där min kropp tidigare fanns saknas nu något. När jag håller upp handen framför mig är den klibbig. Jag försöker hålla blicken still men det går inte. Allt skakar. Marken har tappat fäste. Någon säger: ’Lever du?’”)

Monika Fagerholm – Vem dödade bambi? (Monika Fagerholms språk leker med både det vackra och det fula, blandar högt och lågt, gör omtagningar, och blir någonting högst levande. ”Hon googlar country. Hon intalar sig att det bara är musiken. Men ju mer hon tänker, desto mer … så tänker hon på det där andra, hövolmarna, glittret, råttorna, fukten – Murket trä. I rösten – Rucklet vi alla härstammar från. Det där mörkret.”)

Ottessa Moshfegh – Eileen (Bitsk, mörk, skarp, absurd, ful, överraskande och helt jävla strålande! ”Om ni hade sett mig på den tiden, med hårspänne och råttfärgad ullkappa, hade ni nog antagit att jag var en bifigur i den här sagan – samvetsgrann, jämn i humöret, trist, irrelevant. På långt håll såg jag ut som en blyg och försynt själ, och ibland önskade jag att jag var sådan. […] Och jag läste inte alls böcker om blommor eller hushållsekonomi. Jag föredrog böcker om hemskheter – mord, sjukdom, död. Jag minns att jag lånade en av de tjockaste böckerna på stadens bibliotek, om de gamla egyptiernas medicin, bara för att studera deras ohyggliga sedvänja att dra ut de dödas hjärnor genom näsborrarna som garntrådar. Jag tyckte om att tänka på min egen hjärna på det sättet, som en härva inuti huvudet. Det var trösterikt att föreställa sig att hjärnan skulle kunna redas ut, ordnas till och återställas till ett tillstånd av lugn och sans.”)