Alice Kassius Eggers – Det är bara regn (Jag får så många minnesbilder av hur det var att vara ung, att jaga kärleken. Att älska någon som man aldrig riktigt får. Här eftersom personen dör. Dikterna går sönder på sidan.)

Sara Villius – Madonna (Mörk, ful, ärlig, vacker, sann, skriven i förtätade korta stycken som briljerar. Om en småbarnsmamma som vill ha någonting mer. ”’Tänk dig att du dyker in i dig själv till ditt barn. Ta ditt lilla barn i handen. Tänk dig att ni sjunker tillsammans.’ Det fungerar i flera timmar. Om och om igen tänker jag på det. Andas. Så glider barnet ut. Ångande varm, oljig av blod och glatt som en nyuttagen lever. Halkar runt på magen, bröstet. Jag drar lite i handduken de har lagt på barnet, för att få den att täcka kroppen. Men den är för liten, räcker inte till. Allt känns så provisoriskt och taffligt. En liten handduk över den kladdiga nyfödda, den värmer väl inte. Allt är på låtsas. Jag låtsas att jag lägger barnet till bröstet. Men det suger inte. Vårtan bara stilla i munnen, låtsas. Barnmorskan som ska göra eftervården på mig gick i min parallellklass på högstadiet. Hon var en av de som stod utanför ingången och rökte. Vi hälsar som om vi inte känner igen varandra. Hon är vänlig. Jag särar försiktigt på benen igen. Vet inte hur det ser ut.”)

Ola Julén – Afrikas verkliga historia (Dikterna är ordnade alfabetiskt, och skriver fram någonting naket, avskalat och oförställt. Jag läser om den att: ”poeten rör sig i ett globalt landskap där ojämlikheten blir både kärlekens förutsättning och katastrof”. Jo det stämmer väl. Ibland är det fult: ”Jag tänker att jag knullar henne när jag knullar henne.” Ibland vackert: ”Också inne i det varma vattnet från kranen i köket / finns det någonting jag inte kan förstå.”)

Claire Messud – Den brinnande flickan (”Vi satt med ryggen mot klätterställningens blanka metallstänger, högt upp, med knäna uppdragna framför oss. Vi kunde se ut mellan träden – kala grenar mest, deras löv ännu hårt knutna knoppar – ut mot gatan, där enstaka bilar dystert susade förbi. Det kändes som om vi befann oss i en berättelse om oss själva, en berättelse där vi till sist hade nått vuxenlivet, och jag ville inte vara där.”)

Lina Wolff – Köttets tid (Imponerande romankonst. Det är något som känns osvenskt över Wolffs skrivande. Och det har airen av en klassiker. Om själen och köttet och livets mening. ”- Så här är det, säger Johnny och böjer sig fram mot henne. Katastrofer är som dolda sjukdomar som aktiveras på given signal. Du kan ha dem latent, och så plötsligt är det som om de aktiveras. Som en finne i ansiktet, en tumör i magen. Något som plötsligt drar ner dig. Som ett svart hål i själen.
– Jaså, säger hon.
– Och du har det, säger han. Man känner det lång väg. Något kommer att hända. Var på din vakt.
Vad menar han? Hon vill inte fråga. Det plaskar i poolen där nere. Ett spanskt par går förbi under balkongen, pratar högt och skrattar. Hon lutar sig över kanten och ser ner. De håller varandra i handen och ser lyckliga ut. Hon får en klump i halsen när hon tänker att det nog var precis så som Miranda och Santiago såg ut när de var unga. Hon vill säga något om dem. Att det finns folk som fixar det. Några få, liksom utvalda.
– Det blåser upp, säger hon istället.
– Nej, säger Johnny. Havet är lugnt.”)