Henrik Bromander – Shahid/Skärvor (En serieroman som man läser från två håll, om två livsöden, som möts i bokens mitt. Om en krisande ung konstnär och en svensk konvertit som ansluter sig till IS.)

Agota Kristof – Den stora skrivboken/ Beviset/Den tredje lögnen (Herregud. Den här romantrilogin är något av det bästa jag nånsin läst?!? Vackert, sårigt, knivskarpt, förbryllande, omtumlande. Om vad krig och exil gör med människor. ”Vi ska beskriva hur saker och ting är, det vi ser, hör och gör. Det är till exempel förbjudet att skriva ’Mormor liknar en häxa’, men det är tillåtet att skriva: ’Folk kallar Mormor för Häxan’. Det är förbjudet att skriva ’Lilla staden är vacker’, eftersom Lilla staden kan vara vacker i våra ögon och ful i någon annans. På samma sätt är det ingen sanning om vi skriver ’Adjutanten är snäll’ eftersom adjutanten kan vara i stånd till elakheter som vi inte känner till. Därför skriver vi bara: ’Adjutanten ger oss filtar’. Vi måste skriva: ’Vi äter mycket valnötter’ i stället för ’Vi älskar valnötter’ eftersom ordet ’älska’ inte är något pålitligt ord, det är luddigt och inte tillräckligt objektivt. ’Älska valnötter’ och ’älska Mor’ kan ju inte betyda samma sak. Den första formuleringen syftar på att något smakar gott i munnen och den andra på en känsla. Ord som beskriver känslor är väldigt vaga, man bör helst undvika dem och hålla sig till att beskriva föremål, människor och sig själv, det vill säga troget skildra faktiska förhållanden.”)

Louise Glück – Vild iris (Det första jag läser av vår senaste nobelpristagare, som jag direkt när priset tillkännagavs blev nyfiken på, för jaa nää jag kände inte till henne. Jag blev glad över att priset tilldelades en poet, och tillika kvinna, och fick på något vis nytt självförtroende i mitt poesiskrivande? Vet inte om det beror på det skenbart enkla, att jag på något vis blev stärkt i att det kan vara fint att skriva berättande dikt.)

Lina Arvidsson – Aldrig ensam (Min skrivkompis Lina kommer med en föredömlig längd på en novellsamling: tre noveller. De har kallats diskbänksskräck. Spänningen är inte något främmande utifrån, utan istället något nära i vardagen.)

Louise Glück – Ararat (”Jag sårades, för länge sedan. Jag levde / för att hämnas / på min far, inte / för den han var – / för den jag var: från allra första början, / i barndomen, trodde jag / att smärta betydde / att jag inte var älskad. / Det betydde att jag älskade.”)

Jessica Schiefauer – Bärarna (Jag har älskat både Pojkarna och När hundarna kommer. Schiefauers nya bok utspelar sig i en värld där en smitta har härjat länge, och tvingat män och kvinnor att leva åtskilda. ”- Bolivari är en mycket hängiven fertilitetsforskare, den bästa vi har. Jag beundrar henne på många sätt. Men hon ser på våra kroppar som verktyg, som praktiska behållare för en kemisk process. Rent biologiskt har hon rätt, men en befruktad kropp har känslor också. Den har sin egen agenda. Hon sänkte rösten, som för att berätta en hemlighet. – En bärande kropp har en mycket stark övertalningsförmåga, Nikki, och du kommer bli tvungen att motarbeta den. Oavsett vad som växer där inne, kommer din kropp att vilja skydda det. Det kan bli svårt. Förstår du det?”)