Ett tecken på att jag haft lite för mkt i livet?? Förutom läst lite så inte hunnit redovisa (!) så vi får backa ända till i våras:

Maria Maunsbach – Lucky lada och jag (De underbara kvällspromenaderna i Boulder med Lucky Lada och jag, och Beaver gang och Snopp-i-munnen-Kinga mfl, suveränt inläst av författaren själv och trots att jag är på andra sidan Atlanten känns det som om jag är i Skåne (och i ännu högre grad i flick-åren på östgötsk landsbygd?))

Hanna-Linnea Rengfors – Tillsammans i mörker (”Man skulle behöva åka kilometrarna till kyrkogården. Gräva sig ner till honom. Vad skulle man hitta? Vad skulle finnas kvar? Käkbenen, en handfull tänder, inte tandställningen, som blixtrade till när han knäppte upp ens byxor, försiktigt! ja, jag ska vara försiktig, den togs bort tidigare, metallen smältes väl ner, blev något annat, en ställning i en annan mun, som sög andra kukar, försiktigt, eller en spik, eller en del av en brödrost, en mobiltelefon, man vet inte, man vet ingenting, förutom att metall är fast i metallens kretslopp, precis som allt annat.” Det var en njutning att befinna sig i Hanna-Linnea Rengfors språk och den här världen som Tillsammans i mörker utgör. Funderade på att läsa den igen, direkt, för att lägga pusslet hur de olika berättelserna och karaktärerna hör ihop och går igen i varandra.)

Gertrud Hellbrand – Svinskytten (Kvällspromenader med ljudbok i Boulder och jag är nästan i Östergötland. Trots att jag eg inte är någon deckarläsare gillar jag nåt med Gertrud Hellbrand, det är nog den östgötska hästmiljön som gör det.)

Birgitta Lillpers – Kälda (Diktsamling som följde med till usa och nu vill jag citera något men boken är försvunnen? Och mitt minne likaså.)

Vigdis Hjorth – Är mor död (En enda bra grej med sjuka barn var att jag hann läsa lite. Gillar när Vigdis skriver om splittrade familjer. ”Barnet blir en börda, barnet blir en omöjlig utmaning, för hur bär man bördan, barnet, när man inte mäktar med att bära barnet man var, som bor i kroppen på alla och särskilt i kroppen på den som förlorar sin mor så tidigt att hon knappt minns henne och som därför bär modern som ett hål i kroppen, så som alla bär sina mödrar som hål i kroppen, små eller stora, levande eller döda och därför försöker vi fylla hålen för att själva kunna leva eller kasta av oss mödrarna men bär, om vi tycker att vi klarar det, istället skulden för att ha kastat av oss dem.”)

Harper Lee – Dödssynden (Henrik köpte den och läste i USA och jag insåg att jag inte mindes så mkt av den, annat än att den var bra, så jag bestämde mig att lyssna på den på mina kvällspromenader. Dock var den längre än jag mindes och mitt sinne splittrades av massa annat, och tiden övergick till kvällsjobb istället för kvällspromenader, så till slut gav jag upp. Misstänker dessutom att den är bättre som pappersbok.)

Kerstin Ekman – Löpa varg (Skogspromenaderna på landet blev ännu bättre med den här. Efter en tids svacka kunde jag koncentrera mig och lyssna igen. Vet inte om det var tack vare mig själv/livet eller Kerstin Ekmans kristallklara prosa.)

Joan Didion – Bönbok för en vän (Nja? Jag hade lite svårt att uppbåda engagemang. Har förstått att det kanske är annat man ska läsa av Didion?)

Lisa Gidlöf – Intill haren, inuti haren (”haren vet / mina begränsningar / jag är människa / jag har ett antal regler att följa / intill haren kan jag vila / jag är varken människa eller djur / i en hud som när som helst / kan brista” Jag gillar hur Lisa Gidlöf löser upp och sammanblandar människa och djur, vilt och tyglat.)

Klas Östergren – Gentlemen (Ett försök till ljudbok på promenader. Hur långt kom jag? Sommaren tog slut, sommarpromenaderna på landet, annars hade jag gärna fortsatt, men jag kom bort. Gillade annars inläsningen av Björn Kjellman. Och hallå jag och Leo Morgan delar födelsedag! Jag obvi yngre dock.)

Ella-Maria Nutti – Kaffe med mjölk (Väldigt uppmärksammad debut och en fin, sorglig berättelse om mor och dotter, skilda av en Stockholmsflytt och ett cancerbesked, men jag tyckte faktiskt att den var lite för enkel och tillrättalagd? Förlåt.)

Sara Gordan – Natten (”Det är ingen dröm, det är ett minne, ett i en rad av minnen och hur mycket jag än försöker begriper jag inte hur vi hamnade här. Du var bebisen i mina armar, den vackraste, mitt livs kärlek. Jag hade varit gravid en gång tidigare, före dig. Det var i Frankrike för drygt femton år sedan, barnet dog i magen. Man tvingade ut den döda och jag svimmade av blodförlust. De franska läkarna hade plasthandskar med bara två fingrar, de kom då och då i grupp och stack in plastfingrarna mellan mina ben. Madame, den måste ut. Efter dödfödseln fylldes brösten med mjölk. Jag var ung men jag kände mig inte ung, jag kände mig trött. Allting är ingenting. Ett år senare kom du, någonting annat var inte möjligt.” Åh gud vad jag föll för Natten, detta var en fröjd att läsa, i sitt mörker. Jag tippade på Augustpriset och kan inte förstå att den inte nominerades.)

Olga Ravn – Mitt arbete (”Jag fann inte lyckan på de platser där man bad mig leta. Mitt i rummet låg bara en hög med aska. Och min mun blev torr av askan. Och varje barn kom till världen som sig själv, genom sina egna kanaler. Och jag blev, jag var, bara en kanal, inget mer än en kanal av kött för barnet. Och alla mina väggar skrek av smärta när han kom. Och vad var jag då, efter hans ankomst, annat än en förbrukad kanal? Ett hölje, ett skinn som en bebis ömsat. Ögonen lämnade mig och vände sig mot barnet. De tog honom i sina armar. Jag ligger kvar på britsen. Jag kommer inte därifrån. Trots att det har gått många år har ännu ingen märkt att jag dog den kvällen när de tog upp barnet, och att den som nu går bland dem inte är en människa utan ett barns förbrukade ankomstkanal.” Detta är en bok som man vill diskutera? Jag tyckte mkt under läsningen, i spektrat irritation – fascination.)

Lina Hagelbäck – Kometkarta (”Ärr jag samlat på mig / i rymden, en dagsritt bort. / April invirad i tidig sol. / På nytt vänder du dig om / i drömmen, sträcker dig / efter mig med ömtålig / röst. Är jag fastbunden vid / ett träd, vilket träd i så fall. / Löv, balkong eller terrass. / Man säger inte palmvin i / excentriska provrum. / Man säger en munfull brunn.”)

Vivian Gornick – Starka band (Lyssnade på den till min bokklubb, pga tiden till läsning har svajat. En komplex mor- och dotterrelation, New York, gillade.)

Therese Bohman – Andromeda (”’Det är sorgligt egentligen’, sa han, ’hur ensam man är med många av sina minnen. Allt det där som betydde så mycket för en, de små detaljerna, som tillsammans utgör en stor del av det som är värdefullt i livet. En doft, en stämning, en särskild sorts ljus på himlen. Allt det där flyktiga, som inte går att återskapa. Litteraturen rymmer så många minnen, detaljer som har fått leva vidare för att någon har försökt formulera dem, skrivit ner dem och vävt in dem i en berättelse. Tänk hur många förnimmelser av världen som förmedlas från en människa till en annan.’” Äntligen försjunka i en roman, som passande handlar om kärleken till litteraturen, men även om tiden som går, om var man kommer ifrån och vart man är på väg. Den var mycket fin, lik Bohmans tidigare, men jag hade önskat att det hände något nytt kanske, att den tog ut svängarna mer, överraskade något?)

Jenny Tunedal – Dröm, baby, dröm (Den har legat länge i en vinglig trave bredvid sängen, nu äntligen. Så många formuleringar att vika hundöron vid, att inspireras av, partier att läsa högt för att höra dem, wow. Några favoritrader: ”Varför går du omkring fullt påklädd i barndomen”, ”Om det blir morgon är mörkret förstört”, ”Barnen leker att de inte har någon framtid”, ”En mor tycker om att brodera på näsdukar och skjortbröst: Allt går sönder”)

Iman Mohammed – Minnen av infraröd (”månen lockar mig att dra ut och härja komma nära, sminket i en plastpåse / gulbleka strumpor höga klackar vid perrongen, doft av aska under skallen / och käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål i bilden / öppnar upp världen som en fasansfull ros”)

Elin Ruuth – Konsterna (”Förut, medan Dagmar ännu nyttjade ateljén, vände hon ofta sina motiv mot väggen i ett försök att glömma hur de tog sig ut. När hon inte längre mindes specifika penseldrag och misstagens exakta placeringar vände hon på dukarna igen och försökte se dem som en utställningsbesökare skulle göra, för första gången.
Just precis som det där ögonblicket då hon hoppfullt vände på tavlan bara för att omedelbart erinra sig dess ofullkomligheter – just så var det att vakna varje morgon som gift.” Jo jag är såklart partisk när min kompis Elin skrivit bok, men ni hör ju själva? Det är en liten intensiv och språkligt livfull roman, om ett konstnärspar och deras vänner på en midsommar i 1910-talet, en dragkamp mellan konsten och familjelivet, mellan män och kvinnor, vad man vill göra kontra vad man gör. Till och med en hund som tänker på pinnar.)