Sarah Waters – Nattvakten (Boken vänder på kronologin, och skriver sig bakåt, från efterkrigstidens London, till när bomberna faller nätterna igenom. En rad människoöden flätas samman: Kay går klädd i manskläder, under kriget körde hon ambulans. Helen smyger med vem hon älskar. Viv har en affär med en gift soldat. Duncan sitter i fängelse för vapenvägran, eller för att ha försökt ta sitt liv tillsammans med den pojke han älskade? Om att vara kvinna under kriget, om att vara homosexuell på fyrtiotalet. Om hemligheter och förbjuden kärlek. Bit för bit får vi veta vad som hände dessa människor under kriget. Det är både spännande och gripande.)

Gun-Britt Sundström – Maken (En modern klassiker om parrelationens svårigheter. Om när den ena älskar mer än den andra, om när man vill ligga med andra, om samhällets förväntningar på tvåsamhet. Kvick och rolig och tankeväckande. Kanske den bästa roman som skrivits om relationer?)

Svetlana Aleksijevitj – Tiden second hand (Om den lilla människans liv i Sovjetunionens fall. En reportagebok, ett körverk. En stor och drabbande bok, men ändå läste jag bara 150 sidor innan jag sa till mig själv att nu tar jag en paus för att läsa en roman istället. Och sen återvände jag aldrig. Tyvärr. Jag vet inte om jag blev avskräckt för att den var så pass svårläst, jag kom aldrig riktigt in i den, kände att jag saknade förkunskaper och skulle vilja googla var och varannan sida. Jag läser inte mycket facklitteratur, väljer skönlitteratur typ alla gånger, men detta var inte vad jag förväntade mig av en reportagebok. Det borde vara en bra sak, de litterära kvaliteterna fånga mig. Jag får hoppas att det sker med Kriget har inget kvinnligt ansikte, som jag ska prova istället, det var egentligen den jag var mest sugen på.)

Siri Hustvedt – Den lysande världen (En feministisk uppgörelse i New Yorks konstvärld. Harriet ”Harry” Burden bestämmer sig för att skapa konst och ställa ut under tre manliga konstnärers namn, för att bli sedd för den hon verkligen är. Det går tyvärr inte riktigt som hon tänkt. Romanen är konstruerad som en antologi, skriven efter Harrys död, där hennes familj, vänner, konstnärer, kritiker mfl bidrar med sin bild av vem hon var och vad som hände. Intellektuell och spännande!)

Paula Fox – Förtvivlade människor (Brooklyn, sent 60-tal. Sofie och Otto lever ett välordnat liv, men fattigdomen finns bara en gata bort, och de känner att den hotar deras tillvaro. Samtidigt är de inte lyckliga med livet de lever tillsammans. Det här är en liten pärla: Lågmält hotfull och prosan är koncentrerad och skriven med en fantastisk precision.)

Karolina Ramqvist – Alltings början (90-talet i Stockholm. Sagas mamma har lärt henne om feminism och om att aldrig vara ekonomiskt beroende av en man. Men vad händer om man blir känslomässigt beroende av en man? Saga blir kär i många år äldre festfixaren Victor, men han vill bara ha henne för sex när det passar honom. Jag som nyligen läst Flickvännen och Den vita staden hade höga förväntningar på denna, som jag ju hört så mycket om. Men när jag i Flickvännen älskade att bli provocerad av huvudpersonen så blir jag här bara provocerad, och blir besviken på att jag inte älskar det. Jag finner det äckligt att som 14-15-åring ta sig in i Stockholms uteliv, kulturliv, kändisliv, elitliv. Det finns mycket som är bra i boken, men jag blir väl helt enkelt avundsjuk på Sagas liv av drinkar, män och fantastiska tidiga skrivarframgångar. Är det meningen att jag ska känna så? Det känns inget kul.)

Margaret Atwood – Dörren (Atwoods senaste diktsamling översatt till svenska. Det känns ovant att läsa poesi som inte fokuserar så mycket på språket och formen utan mer på innehållet, berättelsen. Ibland tycker jag det blir lite pratigt, vagt. Ibland läser jag dikterna flera gånger och njuter, som inledningsdikten Bensin: ”Jag huttrade i det lätta duggregnet / på utombordaren av trä. / Med näsan över relingen / såg jag hur den droppade och spred sig / över det glanslösa vattnet: / / Det färgstarkaste som fanns under krigsåren, / en strimma av regnbågen, / flyktig som insektsvingar, / grön, blå, röd och skär, / mitt eget glänsande nöjesfält. / / Var detta min finaste leksak? / Denna giftiga fläck, det som svämmade över / från en nerspilld bensindunk fylld / med koncentrerad explosionsrisk? / / Jag visste att det var gift / och dess skönhet en illusion: / Jag kunde stava till lättantändlig. / / Men ändå älskade jag doften: / Så främmande, en fläkt / av stjärnstoft. / / Jag hade velat dricka det, / andas in dess regnbågsskimmer. / Som om det var möjligt. / Det var så gudar levde: Som om.”)