Norstedts refuserar Fågel, fisk eller mittemellan, med bland annat dessa ord:

”Personerna är intressanta och originella, och romanvärlden är egen och fascinerande, men tyvärr skyms allt detta ofta av romanens konstruktion. Det finns passager och språkliga ögonblick som är rentav magiska, men vi tror att du kan vinna på att helt enkelt lita mer på ditt språk och historien du vill berätta, känslorna du vill förmedla.”

Jag tror att jag egentligen har vetat det länge. Jag med mina konstruktioner. Att jag alltid måste ha något att gömma mig bakom, kontrollera texten med. Nu känner jag på något vis en sådan lättnad. Jag kan inte göra det mer. Nu kommer jag inte undan längre.