Jag började dagen med att dricka kontrastvätska på tom mage. Jag kunde ibland snegla på monitorn som visade min strupe, kunde se hur det rörde sig som en liten fågelunge där i halsen när jag svalde. Kunde se mina bara bröst under den vita t-shirten jag fått ta på mig. ”Kontrastvätska är svårt att få bort från kläderna, utfall att du skulle spilla.” Men allt såg bra ut sa läkaren, såhär vid första anblicken, men han skulle granska bilderna närmare för säkerhets skull. Allt såg bra ut. Konturen av mina bröst, fågelungen som rörde sig i mitt svalg, den tjocka vita drycken som fyllde munnen och halsen som cement. ”Du är vit runt munnen nu, glöm inte att tvätta av dig innan du går ut”, sa sköterskan leende. När jag tvättat mig och klätt på mig såg jag ut som vanligt igen. Men det var inte som vanligt. Den kropp som jag ibland sett där på monitorn var inte min. Den var mammas. Den bild som framträdde ur mig var bilden av mamma. Jag kunde höra hennes röst när jag öppnade munnen och sa något trevligt till sköterskan. Jag kunde känna motståndet i munnen som hon måste känt när hon var tvungen att dricka en hel liter kontrastvätska. Jag kunde se alla dessa korridorer med ljusa linoleummattor som hon måste ha gått i. Gjorde hon som jag och lade halsbandet med guldhjärtat i ytterfacket på handväskan innan röntgen? Det syns inte på röntgenbilderna. Det finns inte ens några fläckar efter det på mina kläder. Men jag såg allting så exakt. Jag ville bara gråta när jag fiskade upp mammas halsband ur ytterfacket på mammas handväska och hängde det runt min hals igen.