Häromdagen på jobbet när jag och en kund pratade ungdomsböcker sa jag att jag har en inre 16-årig. Det är för den jag läser ungdomsböcker. Nu har jag faktiskt två 16-åringar i mig. 32. Jag är 32. När mamma var 32 flyttade hon och pappa till Agnesborg. De köpte hus, flyttade ihop, flyttade till landet. Allt på en gång. Det känns som att jag också borde göra något sådant nu. Att det är dags för någonting riktigt vuxet. Någonting att förankra livet vid. Jag kan inte tänka mig att vara vuxen på något annat sätt än att jag tänker på mamma. Jag tänker på mamma och Agnesborg och alla äppelträd i trädgården och eld i kakelugnen och imman på hallfönstret när mamma tar ett bad med trosorna på huvudet för att hålla håret på plats. Det är precis vad jag önskar mig. På så vis är jag bara sexton år. Jag vill hem igen.