jag har läst några böcker till, listan fortsätter:
marguerite duras – älskaren
marguerite duras – dödssjukdomen

sedan åkte jag och henrik till paris. paris je t’aime. min första gång i paris och jag vill åka tillbaka. trots att vi blev riktiga fenor på att åka tunnelbana, så gick och gick och gick vi, efter bara en dag var jag så ömfotad att jag haltade mig igenom resterande dagar. tyvärr fick vi inga ljumma kvällar på uteserveringar, vinden blåste kall, den dagen det var som kallast flydde vi till louvren. men med dubbla koftor under jackan har det ändå gått att njuta av paris slingriga gator. jag tackar eyjafjallajökull att vi fick komma iväg. någon anekdot då. vid ett tillfälle när henrik letade efter en toalett satt jag på trottoarkanten och väntade, tittade på kartan och skrev lite, då kom två män fram till mig med kanske fem-tio minuters mellanrum och erbjöd mig pengar. de trodde kanske att jag tiggde. någon timma senare ville en ung kille fotograferas med mig. då funderade jag på hur detta gick ihop. jag har skrivit lite också, lite stapplande på nya romanen. och vi har varit på shakespeare and co och jag blev helt hänförd, den vore en anledning att flytta till paris, jag köpte sylvia plaths ariel och tackade ja på frågan om jag ville ha en stämpel i den, jag har nu även sparat påsen och kvittot, sånt gör jag aldrig, men jag blir smått yr av lycka bara jag tänker på att en bokhandel kan få vara sån, på övervåningen satt folk och läste och skrev, och den gamla skrivmaskinen man fick skriva på och henrik tjatade att jag borde skriva något men det var så långt till alla ord då. annars var det spännande att få prata lite franska, lyssna på franska, läsa franska. jag var blyg och stammade mina je voudrais. sen så har jag tänkt mycket på, tja, att vara en liten människa bland miljarder andra, kan man kanske säga. på louvren hängde mona lisa bakom glas, dubbla staket och med två vakter. de tusentals andra verken var inte lika viktiga, det kunde kännas som att alla tavlor med keruber och statyer på män med nakna snoppar lite fanns där för att bygga upp en storskalighet. på kyrkogården père lachaise går alla med karta för att hitta fram till de viktiga personernas gravar. de tusentals andra gravarna är mera en slags utfyllnad, för att göra jakten lite svårare och mer spännande. när vi var vid den okände soldatens grav under triumfbågen tänkte jag att han ju knappast är okänd. men det vet inte han om. då finns det ju betydligt fler människor som är mer okända. iallafall. nu är vi hemma igen och det tar emot på ett sätt och är skönt på ett annat.