mitt nagellack är till hälften bortskavt efter veckans klättring.

jag överlever stressen på jobbet, dag efter dag med horder av studenter och deras petiga och curlande föräldrar, för att jag kan tänka på den fantastiska klättringen jag gjorde dagen innan.

i fredags kände jag röda oktoberväggen i fingertopparna.

i dag känner jag svaplattan i fingertopparna.

och i vadmusklerna.

och jag minns det i varje blåmärke och skubbsår.

jag har återupptäck ågelsjön. lagom tills att henrik åker tillbaka till malmö och jag inte kommer klättra mer i ågelsjön för den här sommaren, vill jag inte göra annat än klättra klättra klättra i ågelsjön. fantastiska ågelsjön.

igår klättrade jag två underbara leder på svaplattan. det kändes som att jag var född till att klättra sva. det var galet balansigt och ihållande, samtidigt var jag tvungen att krita mellan nästan varje flytt, svetten bara flöt om mig, ändå kunde jag stå på så små kristaller och klara flytt jag trodde var smått övernaturliga.

igår firade vi ner oss från svaplattan i skymningen och trevade oss fram längs sjökanten medan mörkret föll. vi gick förbi klättrare som satt vid en eld och det kändes som om vi hamnat i en sagan om ringen-bok. när vi kom bort till lilla berget var skogen nästan svart bakom oss. svetten var tjock som honung på kroppen. vi badade nakna. sedan på med de svettfuktiga kläderna igen. jag ville aldrig åka hem.

igår kände jag mig redo att överge allt stillasittande slit som skrivandet innebär, och istället bara leva för berget under fingertopparna.