jag sitter hos mamma och vakar, och väntar på att hon när som helst ska resa sig upp och fråga om vi inte ska ha lite te och gå ut i köket och slamra. jag måste intala mig själv att mamma inte ska bli frisk som från en förkylning, utan sämre och sämre tills hon dör. det är motsatsen mot alla gånger mamma varit sjuk när jag var barn och jag oroat mig, men intalat mig att det bara är en förkylning, och att hon snart är bra. det är svårt att nu förstå att det här är på allvar. det som jag varit rädd för hela mitt liv håller på att hända. det känns som att jag förberett mig för en roll som jag nu spelar. det är svårt att sitta dag ut och dag in och vänta på att en av de absolut viktigaste personerna i ens liv ska dö. någonstans önkar jag att det ska vara över så att jag äntligen får slappna av, samtidigt vill jag stanna tiden så att mamma aldrig lämnar mig.