Det är snart november. När jag nattar barnen vill Svante att jag sjunger Staffan var en stalledräng, som han föll så hårt för i julas, ja jag har varit tvungen att sjunga den varje nattning sen dess. Kupévärmen på bilen har varit trasig en tid, den har gått igång först om man kör i 90 km/h eller fortare, och på min väg till jobbet har jag bara 70-väg och 80-väg. Detsamma på min väg till stallet som ligger 45 min bort. Mörkret och fukten och rådjuren i skogen när jag kör hem. Men så fick Henrik veta att det kunde vara för lite kylarvätska och mycket riktigt fanns det ingen kylarvätska i bilen och vi fyllde på, och då funkade värmen igen! Men likaså verkar bilen läcka kylarvätska, vindrutetorkarna står still på alla långsamma steg men funkar på högsta effekt. Bilen är fortfarande blöt invändigt sedan vi hade översvämning i den då takluckor tydligen inte är täta utan vatten rinner in i bilen om det blir stopp i den inbyggda avrinningen. Jag vill även säga att vi fortfarande saknar tre fönsterbleck sedan snickarna fixade våra fönster, som vi får måla klart till våren. Jag kan öppna sovrumsfönstret om jag tar i ordentligt. Den nya persiennen i sovrumsfönstret har börjat gå sönder i snöret, det måste finnas något vasst inne i konstruktionen som nöter av det. Nu behöver vi nog sätta vinterdäck på bilen snart. Nu behöver jag lära mig att vila i att allt inte kan bli gjort på en gång. Vila i att livet är att gå med oklara saker. Sjunga Staffan genom våren, genom sommaren, genom hösten.