Det absolut svåraste i skrivandet är vad som ska strykas och vad som ska vara kvar.

Det är ju själva textens existens, om den finns eller inte, som står på spel.

Samtidigt är det så mycket som måste bort för att det som är bra ska synas.

I Hästar skedde det nog rätt mkt i framskrivandet av dikterna, att jag var hård med vad jag släppte igenom, och sedan var det lite mindre arbete av att förtäta och välja bort.

Med I det vilda så förändrades manuset mkt mer under årens lopp. Delen om Ester var under en period 150 sidor sisådär, och jag förtätade och strök ner till 50. Kändes på ett sätt helt galet men samtidigt helt rätt. I arbetet med redaktör tänkte jag att den delen behöver vi inte göra mkt med, den är klar, jag har strukit ner den till det den ska vara. Och jag blev nog rätt ställd när redaktören ville att jag skulle stryka och tajta till mer. Det går väl inte. Men det gick. Och texten växte och blev bättre. Men igår när jag öppnade dokumentet på datorn för att kopiera några stycken till ett arbetsprov slogs jag av en mening som saknades. Jag visste den i mitt huvud men den fanns inte i texten. Den borde kanske ha funnits i texten.

En kompis till mig nämnde att hon borde kanske strukit mer i sin senaste bok, att när hon skulle läsa upp ur den så kortade hon ner lite.

Jag tänker på mina dikter under arbete. Hur mkt ska jag stryka. Jag har fått ner den från 211 till 124 sidor. Det är så konstigt att önska sin text mindre. Men ju mindre den blir desto bättre. Fast nånstans finns kanske en gräns där det inte gäller längre?

Vilket är bäst/sämst, att sitta med sin bok i handen och önska att man strök/att man inte strök?

Jag räknar med att det finns ett svar.