Var jag än är längtar jag efter något annat. Det är som en sjukdom.

När jag är hemma längtar jag bort. När jag är borta längtar jag hem. Eller så längtar jag ännu längre bort. För det hemma jag längtar till finns inte längre.

Det som är hemma är Ringarum. Men när jag kommer dit är det inte hemma längre. Det är inte en plats utan en tid jag längtar till.

Jag drömmer om mamma ibland, om Agnesborg. Inatt drömde jag att hon dött. Hon var ensam hemma sjuk, och jag försökte ta mig hem så fort jag kunde. När jag ringde mamma svarade hon inte, och jag förstod att hon dött, jag kunde se det framför mig, precis hur hon dog ensam hemma och jag var inte där.

Jag har en dröm nedtecknad från någon månad sedan: Jag drömde att det svämmat över hemma på Agnesborg. Vid lekerstugan (ja så heter det på Zetterdahlska) började havet. Jag funderade på att simma ut i det. Då såg jag fiskarna. Först upptäckte jag bara en, men snabbt upptäckte jag fler och fler. Papegojfiskar, i turkost, rosa, gult och lila. Jag pekade ut dem för mamma, sa att sådana finns i Thailand.

Henriks professorer på Rutgers tycker att han borde stanna här i vår också, och han har blivit erbjuden att undervisa. Vissa dagar tycker jag att vi absolut ska tillbringa våren här, och jag drömmer om vad vi ska göra och var vi kan bo. Vissa dagar vill jag bara vara i Malmö för den vanliga vardagen. Vissa dagar vill jag flytta ut på den svenska landsbygden. Vissa dagar vill jag flytta till Göteborg.

Jag älskar New York men jag har svårt att se att det skulle bli hemma. Jag vill ha ett hemma. Jag vill så hemskt gärna ha ett hemma. Jag vill bo i ett hus på landet med lukten av fukt och vedeldning och multnande löv och ruttnande äpplen utanför dörren. Jag vill ha stadsliv och skriva på café. Jag vill resa till andra världsdelar.

När jag läser min dagbok från när vi var i Indien slår det mig alltid hur mycket jag tonar ner våra upplevelser och mina känslor. Indien var fantastiskt och fruktansvärt. Det var aldrig bara okej, aldrig mittemellan. När jag läser min dagbok från New York i framtiden kommer jag kanske att tycka detsamma. Inte för att New York har samma stora svängningar som Indien, inte på långa vägar, men för att jag nog tonar ner. Handlar det om att allt skrivs ner i efterhand? Inte när man är precis mitt uppe i något? Det är många dagar här som är fantastiska, som jag tänker att vi verkligen borde flytta hit för gott, att släppa sökandet efter ett hem i Sverige och istället leva på en annorlunda plats, där exilen blir på riktigt, där äventyret blir målet istället för hemmet. Det är många dagar då jag bara längtar efter den 22 november och hemresa, dagar då jag har gråtit, dagar då jag vaknar helt tom i sängen och inte orkar gå upp och skriva, dagar då jag ligger kvar i sängen och känner mig instängd i vårt rum utan fönster. Jag vill nog inte skriva om det i dagboken för det låter så otacksamt, att ha den fantastiska möjligheten att leva här och att inte vilja göra det. Och det är väl också precis den fantastiska möjligheten med storstaden som gör att jag hamnar där tom i sängen, för vi kör på för hårt med sena kvällar, alkohol, utflykter, konserter, stadsdelar, museer osv, att vi inte hinner vila och hemmatid, och jag har ett stort behov av just det, och så ska man orka skriva också, orka jobba hela dagarna. Även mina envisa öronproblem och smärta gör det jobbigt. När man är sjuk inser man att det viktigaste i livet är att vara frisk.

Nu har jag skrivit hur jobbigt det kan vara. Och nu är det snart den 22 november. Det ska bli så himla skönt att åka hem. Hem till Malmö, till lägenheten, till Stina, till vänner, till Akademibokhandeln, till ensamheten, till lugnet, till badkarsbad, till baka bröd, till kvällspromenader, till läsa på soffan. Det ska bli så himla sorgligt att åka härifrån. Det här är en av de bästa platserna på jorden och jag vet inte hur jag ska klara mig utan den.

Dagarna har gått fort. Det var så mycket jag tänkte att jag skulle hinna under den här hösten. Men jag har bara läst 8 av de 14 böcker jag tog med mig. Bara jobbat mig igenom 1,5 av 5 delar i romanen. Bara haft på mig hälften av kläderna. Men när man är bortrest såhär och livet ser så annorlunda ut än annars, så märker man samtidigt hur långsamt tiden går. Dessa tre månader har jag kanske inte hunnit allt som jag ville, men det känns ändå som att jag bott här en smärre evighet. Oj vad vi har levt! Och precis som jag alltid kommer att minnas vad jag gjorde den 2 september 2007, jo jag åkte till Indien, så kommer jag alltid minnas vad jag gjorde den 25 augusti 2014, jo jag åkte till New York.