Tillbaka i sadeln! Igår red jag igen. Leynirs mjuka tölt och de långa galopperna i skogen. Han är nog en ny favorit. Det är så lätt att få favoriter i det här stallet. Stina är i alla fall trogen sin favorit Alvar. Men jag läste att Leynir är 26 år gammal. En så gammal häst har jag mig veterligen aldrig ridit tidigare. Vet inte om det säger något om hur gamla islandshästar blir, eller om det handlar om att hästarna har det mycket bättre i det här stallet än tex där jag rider stor häst och där hästarna sällan blir särskilt långvariga. I alla fall. Det var fantastiskt att rida. Och på tal om fantastiskt, hur fantastisk är inte kroppen? Att bära och föda ett barn, att bli sydd i underlivet i bortåt en timme, och sen rida igen som om man aldrig gjort annat. Och på tal om kroppen. Nu har jag haft mens två gånger sen jag fick barn. Min kropp var ju bjussig när jag fick min första mens en vecka efter att avslaget slutat. Men alltså, om det är så här att ha mens efter att man fött barn så undrar jag varför jag inte fått barn tidigare? Alla år som jag överdoserat värktabletter och ändå haft svårt att sova och lidit mig igenom skola och jobb. Jag har nu på två menstruationer tagit noll värktabletter. Noll. Okej att jag haft lite ont, och jag har tänkt att så här känns det kanske för folk som säger åh jag har mensvärk, jag skulle kanske ta en värktablett. Jag skulle ha kunnat ta en värktablett, men jag klarade mig också bra utan. Blödde mindre gjorde jag också. Håller alla tummar och tår för att det ska vara såhär att ha mens i fortsättningen. Tänker att kroppen i alla fall kan bjussa på det efter förlossningssmärtan. Som jag ju klarade nästan enbart med varma bad. Som jag visste efter all mensvärk. Och så är cirkeln sluten?