Tio år utan dig. Det finns så mycket att säga och samtidigt ingenting, orden kommer aldrig att räcka till. Tio år utan dig. Det känns fortfarande overkligt. Att jag aldrig ska gå nerför backen från brevlådorna igen, se det lysa ur mörkret i fönstren bakom päronträdets grenar. Öppna ytterdörren och du hojtar nåt från badrummet där du ligger i badkaret med trosorna på huvudet för att hålla håret på plats och ett tänt ljus, imma på fönsterglaset i hallen. Du har en plåt med limpor i ugnen och en gryta med nåt på spisen, en bok ligger uppslagen där du ska fortsätta läsa sen. Jag går in i badrummet och kissar och du berättar om nåt du tänkt på. Jag kan fortfarande inte riktigt tänka tanken. Att jag aldrig ska få träffa dig igen. Aldrig prata om nåt litet eller stort eller vad som helst. Allt du inte vet om mitt liv. Mina barn som du aldrig fått träffa. Jag önskar att jag kan vara en lika bra mamma till dem som du var till mig. Du och jag bråkade mycket en period när jag var tonåring och jag undvek att vara hemma. Du sa några gånger att vi var så lika varandra, det var därför vi bråkade, våra likheter krockade. Om det finns nåt jag idag är stolt över så är det våra likheter.