i fredags var en stor dag.

när henrik och jag åkte från lund till honom i stehag åkte vi med pågatåget som hette ernst ahlgren (alla pågatåg har namn från kända män med anknytning till skåne). för er som inte vet var ernst ahlgren psedunoym för victoria benedictsson. jag blev helt till mig av upptäckten. det kan ha varit min starkaste kulturella upplevelse någonsin.

henrik och andreas var på något studentjippo hela kvällen. jag var ensam i stehag. det var skönt, första gången jag var ensam på sisådär en månad. jag drack te och åt rostad macka, pratade i telefon med erik och låg på soffan och läste johanna thydells ungdomsbok i taket lyser stjärnorna. det var nog den bästa ungdomsbok jag läst. fan vad jag grät. den gestaltade min värsta mardröm – en mamma som dör ifrån sin trettonåriga dotter. att min mamma ska dö har nog alltid varit min största rädsla. jag måste försöka citera en mening (kanske inte ordagrant) som jag tycker är klockren:
”om ens mamma dör, är man fortfarande en dotter då?”

mamma jag saknar dig.

för övrigt var helgen bra. stina kom till stehag också, vi spelade mycket spel och såg på film, åt pannkakor och sånt.