igår:
klockan 07.50 kom jag till tandläkaren. mamma satt i väntrummet som stöd. jag kan inte beskriva min nervositet.
jag fick tre sprutor och sedan började de plasta in sig själva och omgivningen. jag blev också inplastad, jag låg under ett grönt operationsskynke där min mun stack fram genom ett hål. när jag tittade såg jag bara starka lampor på andra sidan det gröna skynket.
jag försökte tänka på mormor som har amputerat två ben. på förlossningar. på delfiner i indien.
först skars tandköttet upp.
sedan började borrandet, raspandet, bändandet.
jag vet inte riktigt vad som hände. det luktade illa om borren och den skrek i huvudet.
tandläkaren hade sagt att lite käkben skulle tas bort. kronan skulle tas bort och rötterna delas. jag tror i fyra delar.
det fanns ingen ände på den en och en halv timma som jag skulle vara där.
tandläkaren lutade sig mot mig och det var tryggt att känna tyngd på bröstet. mina svettiga händer kramade varandra.
då och då petade han mig på hakan och sa att jag fick vila.
när jag började tro att borrandet, raspandet och bändandet aldrig skulle ta slut sa tandläkaren att nu syr vi ihop. det gjorde han ordentligt, jag borde räknat dem.

efteråt när jag kom ut till mamma hade det gått en timma och fyrtio minuter. hon lämnade av mig hos henrik och han tog hand om mig hela dagen. det tog flera timmar innan det slutade blöda, men hela dagen och kvällen kom ibland en varm smak över tungan. jag låg däckad på en madrass på golvet.
nu kan jag inte gapa ordentligt. jag är svullen på utsidan av käken. det kliar i stygnen.

på måndag ska jag gå tillbaka och ta bort stygnen och den sextonde augusti ska min allra sista visdomstand tas bort, samma process. sedan är jag fri för alltid, inga mer infektioner och akuttider, jag behöver inte oroa mig i indien.