jag kan inte glömma helgens fantastiska klättring vid tunaberg och bistaberget, inte ens om jag försökte, blåmärkena påminner mig. (i bruise like a peach.) när jag sitter på kontoret och tuggar tuggummi och studenterna står i lång kö är jag egentligen någon annanstans, jag ser ut över ett gult vetefält och jag ser rovfågeln från ovansidan och skuggan som glider över vetet.