och för att försöka visa att jag ändå gör något. detta har jag gjort sista tiden:
Häxmärken
jag kan se framtiden
jag kan
se
så mycket mer
ingen av er ens förstår
hur man egentligen öppnar
ögonlock
eller stänger
hur man skiljer
sjukdom och kropp
hur man tar bort
en livmoders önskning
eller hur man
förälskar
häxa häxa spottar ni
från mungipor väser i ett
och ni vänder till
alla ryggar
men senare
ni har glömt spottet
kommer för örterna
kommer i smyg
vill ha den som känner
alla hemligheter
*
jag har kroppen i alla väderstreck
har solen att gå upp
i den ena handen och ner
i den andra
har nordanvinden att lösa tovorna
och det tropiska rinna
nerför benen
jag är jord luft eld vatten
jag är
allt ni inte kan
föreställa er
jag är ert värsta
ni vågar knappt ens se
mitt håll
jag ser
*
ni vill bara skylla
vill ha syndabock
väntar att mjölken ska sina
häxa häxa spottar ni
ni tror jag skulle flyta på vågorna
allt jag vet
jag skulle aldrig
sjunka
*
räkna mina häxmärken
mina punkter utan smärta
jag vet
min rygg är rak
*
min livslinje
mitt arv mor lärde
vem jag är
ni vill inte se
och ni tror djävulens barn
bärs i min mage
det är vad ni spottar
ni tror mot fullmånen
att jag dansar
att jag då
lyfter kjolen
*
barnen säger jag har salvor som gör
saker flygande och
säger jag vänt baksidan till
att de sett jag gjort bakvänt
och de menar
jag och djävulen
häxa häxa spottar de
men barn ni ljuger
vet ni inte
det är fult med ljug
vet ni inte
jag behöver ingen
man
*
jag vet ni kommer be
för ett bål
för lågor
Skiljas
idag berättade pappa
vad skilsmässa är
jag är inte för liten
att förstå
jag skrek åt mamma
att hon inte
får göra att pappa gråter
*
jag var för liten att minnas
bröllopet, hur de
uttalade
sina ja
jag undrar om jag ska
minnas det här
att mammas och pappas säng
kunde hålla båda
två
förut
och nu
jag vet inte hur jag ska säga
vems fel
mamma säger så mycket
att det inte är jag
jag vet inte
vem menar hon då
*
mamma och pappa når
taket
de har ord där som jag inte
kan ta
och syster alltid minst
hon har knappt ord
jag kan inte vara
deras storlekar
jag vet inte vilken
är jag
*
sen flyttar pappa och
lukten av det starka
följer med
hur vi spikade fågelholkarna
hur jag drog i hårstråna på bröstet
jag trodde det skulle
framtvingas ett val
ett aldrig
och det jag inte kommer kalla hemma
ett hus där gula tapeterna faller isär
pappa säger det är nära men jag
vet inte
var vi är
*
vara bådas
men jag kan inte
dela
mig i två
*
jag vet så säkert
pappa
kläms i dörrar av tjuvar
får benen knäckta
blir begravd i rabatten
*
hos pappa och
jag vet inte var lysknapparna sitter här
och på natten
med fönstren som sveper
längs med väggarna
jag ringer mamma
det enda telefonnummer jag kan
utantill
mamma har tjejkalas så
pappa får skjutsa
jag somnar innanför hennes klänning
*
det finns inte lika ofta
famnar och knän
jag har
dockornas spruckna ansikten
idén om att slicka på
järn
och låta krukväxterna falla
Årsringar
det gråa har slutat spränga
det har redan vunnit
en konstant stillhet på ytan
jag består av veck
av blå ådror
och mitt kön ruttnar
*
jag sticker ett finger på plats
här är jag tom
finns inte lukter av någon annan, inga
spänningar
här inne finns bara jag
sedan år bara jag
och en längtan som expanderar
som vidgar hålrummet
*
min form har skrumpnat och
de tomma brösten fallit
kroppen är stilla jag vet hur den somnar
men inuti
jag känner fortfarande en kokpunkt
hur lavan och
sjudandet
inte har någon ålder
*
jag har snart glömt hur
fyllnad
kan fylla och hur
tomheten kan minnas hur det är att vara
uppfylld
*
jag vet nästan säkert där inne är
rött, glänsande
där kan inte färgerna
ge efter
där är varje storm
alltid lika stark
*
fingrarna söker
uppåt
efter rösterna eller
ett eko
som kan ha stannat här inne
som kan sitta fast i mig
minnet av dem
det som fick komma in
har det hunnit
stelna än
minnet av andra än mig
kan det finnas
bevarat här
*
mina årsringar vrider över skinnet
inte
någon annans
händer