det står helt stilla på jobbet. ett enstaka telefonsamtal, någon gång i timman ringer det. även luften står stilla, om ingen av oss går och slår på ac:n. det är ett sånt slöseri att sitta här. mer pengar på kontot, men jag stirrar bort ögonen på dataskärmen i onödan. det borde vara min diktsamling jag stirrar på. och jag kan inte sjunka till att sitta och smygskriva på jobbtid. det kan jag inte.

för två dagar sedan blev jag lite vän med en indisk kille som jag visade en lägenhet för. han gav mig tips inför resan och skrev en lapp med platser vi borde besöka. då kändes mitt jobb som det bästa.

henrik är i norge och klättrar fyrahundrametersväggar. jag har så mycket jag vill prata med honom om, små funderingar kring resan och annat. det är konstigt när man är så van. och så får jag nöja mig med sms där jag frågar om han lever och han svarar att det gör han.