jag är hemma efter 27 timmars försening. tvättar bort sand och salt. saknar sand och salt. nästan så att jag saknar de sönderkokta och okryddade grönsakerna jag fått äta lite för ofta under en vecka. ack, kap verde i mitt hjärta.

ett fotoalbum:

kaptenen säger i högtalaren att vi flyger i världens vackraste flygplan, en boeing 757. det bagage som inte får plats i skåpen ovanför huvudena lägger personalen in på toaletten när vi ska lyfta och landa.

ön sal är 216 kvadratkilmeter. den består av sand. sal betyder saltö.

efter att ha solat på santa marias strand kan jag skriva en roman med en ökenstorm. kitesurfarnas drakar fladdrar som fjärilar på himlen.

en len katt döper jag till lenin. dess kompis får heta stalin.

vi badar trots röd flagg och havet ger mig ett blåmärke på armen. det ser ut som om jag varit i slagsmål.

vikten av att vid restaurangbordet avgöra vilket språk de andra turisterna talar.

havet slår omkull oss gång på gång och drar ner trosorna. jag säger till stina: det är som att bli av med oskulden på nytt.

jag har bidragit till världshaven.

varje kväll springer jag i motvind och i sand och hotellvakterna och försäljarna och surfarna som går hemåt med sina brädor klappar händer och hejar. en kille springer bredvid mig en bit och dribblar med en fotboll.

på natten sover hundarna på varsin solstol.

dagen vi åker hem är badflaggan grön.