jag springer runt pildammsparken. varje gång jag tar mig in i en gatlyktas gula pöl kan jag andas ut, jag överlevde metrarna i mörkret, och så tar jag sats igen, kastar mig ut i mörkret igen. ovanför mig reser sig trädkronorna. de är svarta skelett som vinden gnagt rena. de svarta fåglarnas skrik. de sitter som kvarglömda bloddroppar. de skriker som kvarglömda barn. mina steg dämpas av löven. de är gula under gatlyktorna och grå i mörkret. de är rynkiga och torra som gammal, död hud. jag springer ett varv till.