jag korrar en diktsvit jag skrivit som ska publiceras i lyrikvännen, om mamma, om död och plast, och tänker på att i år är första gången i mitt liv som jag ska fira jul utan mamma. för förra året firade jag inte jul, då flydde jag till andra sidan jorden, och jag skulle egentligen hellre fly i år med.

i år ska jag fira jul med henriks familj. jag har inte längre någon egen familj som jag kan åka till, hos pappa är jag inte välkommen. hur många gånger jag än tänker på det kan jag inte vänja mig. jag vet inte hur jag ska klara att inte gråta bland henriks kusiner, moster och morbror, farmor och farfar, mamma och pappa, bror med fru och barn. jag vet inte hur jag ska klara att hålla mina ansiktsuttryck.

jag kommer att tänka på den värsta julklapp jag nånsin fått. jag var femton-sexton. den var från min pappas sambo. det var en bok om att komma i klimakteriet. det intressanta är att jag inte kan minnas att någon sa något om det. jag sa inget, hon sa inget, pappa sa inget. bara budskapet levererat. bara hon som hittat nya sätt att trycka ner mig. sen fick jag äntligen komma hem till mamma och visa mina ansiktsuttryck.

jag sitter på golvet och plockar i min låda med fotografier på mamma, vykort från mamma, barnteckningar och annat. jag öppnar en ask och där ligger de plastarmband som mamma och jag hade på oss på bb när jag var nyfödd. de ligger där tillsammans med små tidningsurklipp som mamma gjort av dikter, bland annat erik lindegrens dikt som börjar ”någonstans inom oss är vi alltid tillsammans / någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly”. jag håller i de där plastarmbanden och gråter och tänker att dem borde jag egentligen skrivit in i dikten till lyrikvännen, den handlar ju om plast. men det är försent nu.