jag har läst:

kerstin ekmans romansvit, som kommit att kallas kvinnorna och staden, och består av böckerna häxringarna, springkällan, änglahuset och en stad av ljus.

jag har älskat kerstin ekman sen jag läste vargskinnet-trilogin, och först blev jag lite besviken, när jag inte tyckte att häxringarna hade samma intensitet och fyllighet. men jag kunde direkt känna varifrån vargskinnet-trilogin vuxit fram, att det finns släktskap. en sådan sak som det historiska perspektivet, fokus på kvinnans situation, och närheten i språket. i häxringarna tänkte jag ibland dock mer på moa martinson än på kerstin ekman. men jag tyckte ändå mycket om häxringarna, och fortsatte med de andra böckerna. tillsammans blir de en stor berättelse, som spänner över många liv, över lång tid, och ja – staden katrineholm förändras. den sista boken, en stad av ljus, var den som stod ut mest från de övriga. formen är annorlunda, med en jag-berättare som berättar om sitt liv både nu och då, till skillnad från de tidigare som rört sig mellan olika personer, och bara framåt i tiden. den här kryper närmare och längre in under skinnet. kan det säga att vi lever i en mer jag-centrerad tid? eller bara att texten kommit fram till nutid, och landar hos en person? det är imponerande av kerstin ekman att ta hand om och ge liv åt ett så stort persongalleri tycker jag, och att personerna återkommer i de olika böckerna, äldre, och deras barn eller någon annan i närheten leder ledet vidare när de dör. jag har inte kunnat hålla mig från att skriva av partier under läsningens gång, formuleringar som jag inte kunnat släppa, som tex denna:

”Ingrid tittade en gång till på näckrosorna och hade velat säga att de var så vackra på avstånd men när man tittade ner i deras vita kronor såg man både brun röta och små insekter.”