jag har gått som katten kring het gröt länge. det är min garderob som är gröten. den är inte det minsta grötig då jag är ordningssam som få. det är innehållet i den som är problemet. jag köper inte särskilt mycket kläder. jag har egentligen aldrig haft råd att göra det, så det har aldrig blivit en vana. det blir lite second hand när jag snubblar över nåt fint, och nytt när jag fått för mig att jag bara måste ha en mörkblå kofta eller ytterligare en skjortklänning och inte ids snubbla över det second hand. men jag undrar om jag inte får mest kläder av min syster? hon tröttnar på sina kläder i ett hiskeligt tempo, och vi har nästan samma storlek. det är onekligen praktiskt för min ekonomi, och jag behöver inte ens bege mig till en butik. men så var det det här med att gå som katten kring het gröt. jag kommer på mig själv med att ideligen öppna garderobsdörren, titta in och känna hur det kliar i hela min identitet. det där är alltså jag. är det där verkligen jag? den där tröjan är ju jätteful! de där byxorna sitter ju hemskt på mig! inget passar till den där kjolen! jag måste köpa nytt. jag måste hitta tyg, färg och form som förklarar vem jag är. som gör mig till mig. som gör mig hel. men samtidigt känner jag att problemet lika lätt skulle kunna avhjälpas om jag bara avlägsnade de störande elementen. om jag tog bort det fula så blir jag ju fin? det finns faktiskt sånt i garderoben som är fint, men det syns inte riktigt när det fula breder ut sig. och jag har faktiskt en besynnerlig förmåga att främst klä mig i det fula. hur tänker jag där? som att jag är skyldig de fula kläderna att åtminstone försöka använda dem. jag har även fått för mig att jag ska använda de fula kläderna först, tills de slits ut, och därmed spara på de finare så de håller längre, både i tyget och i idén om dem. men jag har börjat inse att de fina kläderna hinner jag tröttna på efter några år, trots att jag knappt använt dem. istället går jag runt och blir mina fula kläder. sen har jag ju en hel del kläder som jag aldrig använder, men som jag har en idé kring. tex en röd- och vitrandig tjocktröja som jag alltid tänkt att jag ska ha när jag åker skidor. problemet är att jag aldrig åker skidor nu för tiden, jag bor trots allt i skåne, och jag tycker inte ens att det är särskilt roligt att åka skidor. jag har en stickad tröja i milda färger som jag tog från mammas garderob när hon dött, som jag tänker är som gjord för mig att använda när jag är 45+ och är ute och rider på dimmiga skogsvägar på min islandshäst. den är som gjord för att ha när man rider på dimmiga skogsvägar på sin islandshäst. problemet är att trots att jag har velat ha en egen häst i nästan hela mitt liv, så har det inte hänt än, och ärligt talat så vill jag inte ha just en islandshäst om det någon gång blir verklighet. jag skulle med största säkerhet kunna skänka bort tröjan för den där islandshästidéen kommer förmodligen aldrig att hända. men tänk om det ändå händer, mot alla odds, vad jag skulle ångra att jag inte hade kvar tröjan! sen har jag kjolar för att gå på sandstränder, som jag ändå aldrig använder de gånger som jag går på sandstränder. jag har två röda koftor som jag ska ha i framtiden när jag gillar rött igen, för nu har jag förätit mig på rött, men i framtiden kommer jag säkert gilla det igen. jag har flera dovt gröna tröjor som jag tänker att jag ska ha när jag blir 45+ för mamma gillade dovt gröna färger så det kommer säkert jag också att göra. jag har linnen som jag ska ha när jag åker till thailand och klättrar nästa gång. men kanske åker jag aldrig till thailand och klättrar igen. jag har byxor som är hemskt fula men sköna att cykla i på sommaren. jag har tröjor som jag inte använt sen 2003 men kanske blir jag någon gång den personen igen. jag har kläder som jag ska använda nån gång i framtiden, när jag börjat gilla dem, eller när jag råkat köpa ett plagg som faktiskt bara passar till just detta, nu är det fel bara för att det saknar rätt ackompanjemang. och mina plyschtröjor sen. jag har sex stycken plyschtröjor. det är nog i alla fall fem stycken för många. men trots att jag gång på gång provat dem för att avgöra vilka som ska bort, så kan jag inte ta något beslut. trots att jag egentligen inte riktigt vill ha någon av dem. men de är mysiga på kalla vinterpromenader och till en filmkväll och när man åker på klätterresa. trots att jag hellre skulle byta alla sex mot en fin kofta. jag skulle bli fri om jag skänkte bort dem, fri att klä mig fint. men om jag skänker bort dem, och inte hittar någon fin kofta att ersätta dem med? jag tänker att kanske, kanske är det så att om jag på allvar börjar rensa ur garderoben, så vet jag inte var jag ska sluta. kanske blir det ingenting kvar. en katt utan päls.