När Clara Henry och hennes mensbok drar fler folk och får längre signeringskö än Reinfeldt och hans uppsjö av poliser, samtidigt blir mina strumpbyxor fläckade av mensblod.

När Kerstin Ekman står två meter från mig och medan jag tar betalt av en kund kan jag inte låta bli att istället kolla på Kerstin. Att säga något till henne ligger inte i min natur. Dessutom är jag ju upptagen med att stå i kassan. Men att glo kan jag göra. Till slut tittar hon tillbaka på mig med en min som undrar vad som är fel.

När Marie Lundquist visar sig bo på samma hotell som mig, en morgon kliver hon in i hissen när jag är på väg till spårvagnen. Febrilt börjar jag leta i huvudet efter dikter som hon skrivit, som om jag skulle vilja recitera hennes egen poesi för henne där i hissen. Men jag hittar inte minsta diktfragment. Väl framme vid spårvagnshållplatsen står hon och granskar kartan över spårvagnslinjerna, och då säger jag till henne att det nog är bäst att byta vid järntorget, det ska jag göra, för visst ska hon till mässan? Jag hoppas att detta kan bli starten på ett samtal, trots att jag inte kan komma på något att säga som rör hennes poesi, men hon går iväg och ställer sig en bit bort utanför spårvagnskuren, utom räckvidd för ett samtal, och jag står kvar och känner mig som en stalker, trots att jag väl egentligen inte gjort något konstig? Det kanske är det här med att äta frukost själv i en överfull frukostsal som på något vis syns på mig, en ensamhet som sitter kvar, tänker jag.