Jag insåg, när jag borstade tänderna, att poesi för mig handlar mkt om att våga tystnaden. (Tystnaden med en tandborste i munnen.)

När jag gick på skrivarlinjen och man läste upp något man skrivit var det några som ofta fick skratt under sin uppläsning. Jag fick aldrig det, jag fick tystnad, och det var inte alltid bekvämt. Jag tror jag försökte skriva roligt några gånger, för att få en reaktion. Tills jag bestämde mig för att den där tystnaden var grejen. Som när man går upp på en scen och vågar stå där tyst innan man börjar.

Men det var egentligen inte detta jag syftade till, när jag tänkte på tystnad. Mer det vita på pappret, det man inte säger, det som svävar i luften. Jag är nog ibland dålig på det. Men ja ja.