Jag klättrade första gången för 13 år sedan. Livrädd, men nyfiken. Henrik var den första jag träffade som klättrade. Jag hade aldrig hört talas om det innan. Med honom och hans schysta killkompisar hängde jag i Ågelsjön, klättrade och badade, var rädd och euforisk, hejade på varann. Henrik har alltid haft många tjejkompisar, men det är mest killarna som klättrar. Det var ingenting jag tänkte på, att det var killar jag klättrade med, att de var starkare och klättrade hårdare än mig. Jag var skraj och ny men vi hejade lika mycket på varann allihop. Jag fastnade så sakteliga för klättringen. Något år senare klarade jag min första femma. Hade klarat femminus länge. Hade klättrat Raggiga Rune en massa, sedan slitigt med Divaleden länge. Med höjdrädsla, med trötta armar, med glidiga fötter. Divaleden blev min första femma. Jag var jublande glad. Precis när jag kommit ner gick en kille som Henrik och de andra kände förbi, och det nämndes att jag precis klarat Divaleden. Då sa killen jaha, kul, en femminus ja. Jag kände hur min första femma inte riktigt räknades längre. Men direkt sa Olle att det ju minsann var en femma! Blir fortfarande glad när jag tänker på det. Den där killen hade kanske inte en tanke på att han sänkte min prestation, men han blev den första i raden av killar som har gjort det. Killar på klättergym i Malmö som frågat hur gammal min sele är egentligen och om jag verkligen ska klättra med den. Det bottnar såklart i omtanke,  men det har till och med hänt att de vänt sig till Henrik istället för mig för att fråga om min sele, när Henrik svarar att den är fine, det är bara en retromodell, blir de lugnade. Killar som antar att man är nybörjare bara för att man fortfarande klättrar femmor och ska komma med basic tips som jag inte bett om. En kille i höstas på Kjuge som hade en lång utläggning om vilka problem och grader jag borde klättra, och hur många gånger jag än sa att det var för hårt för mig så lyssnade han inte. Trots att jag sa att jag klättrat i över tio år och visste vad jag klättrade så fortsatte han att berätta vad jag skulle kunna klättra om jag bara tränade mer. Till slut flydde jag iväg i skogen, så ledsen. Samtidigt arg på mig själv, varför var jag ledsen, det var ju han som varit dum och inte lyssnat på mig? Igår träffade jag några sådana killar i Bohuslän. Så enkelt, man äter middag och spelar schack och myser och pratar om dagens klätterupplevelser med andra som råkar befinna sig i klätterstugan. När de här killarna får veta att vi bland annat klättrat på Brappersberget börjar de prata om att det är Bohusläns fulaste klippa. Jag säger att jag tycker om den och de pratar om hur dålig den är, jämför den med fågelskit och undrar vad det är jag gillar med det egentligen? Jag förstår inte deras engagemang i den här oväntade frågan, men de är synnerligen engagerade och bryr sig inte nämnvärt om mina argument till att det är en fin klippa. Kan det bero på att det är en klippa med lättare leder? Till slut säger Henrik att det här känns bara douchigt. Han upprepar det flera gånger innan de slutar. Efteråt, när Henrik och jag går för att hämta tandborstarna i bilen, säger vi till varandra att vad var det för fel på dem egentligen? Jag måste krama om Henrik, så glad över att han inte är som dem. Man måste call them out, säger han.