På tunnelbanan om morgonen. Det är trångt och vi får trycka oss in bland människorna för att få plats. När dörrarna stängts och vi kämpar för att hålla balansen i den skakiga vagnen, i det lilla kvava utrymmet som finns kvar i centimetrarna mellan våra kroppar tar en ung mans röst plats: ”When did all these people come to Brooklyn? What are you doing here? There are not room for you.” Flera kvinnor fnissar. Och så kommer det: ”Go home to your own country.” Fnissningarna stiger. Jag vet inte var jag ska fästa blicken. Hans röst och kvinnornas fnissningar fyller det lilla utrymmet som finns kvar i vagnen. De är alla svarta. Jag är vit. Jag tänker att det är bra. Jag tänker att det är nyttigt för mig, att få känna hur det är att vara en minoritet. Jag tänker att jag på något sätt förtjänar det. Men det känns inte bra. Jag vill inte titta på hudfärg. Jag vill inte att den ska spela någon roll. Då inser jag att jag inte alls vet hur det är att vara svart. Jag vet inte hur det är när någon säger något sådant till en, och verkligen menar det. Så kliver jag ut på det betydligt vitare Penn station, Manhattan.