Mina fingrar luktar kortison. Jag fick sovmorgon till 05.50. Klagar jag mycket nu för tiden? Jag ska försöka sluta. Jag försöker förstå att vi klarade flytten, att vi kan slappna av nu. Ska bara packa upp det sista först. Det blommar irisar på innergården, nedanför vårt sovrumsfönster. Det skulle nästan kunna vara mammas rabatt, hemma i Ringarum. Den här hösten och vintern som varit min livskris. Kanske kom mitt eksem tillbaka pga den. Men i tisdags var jag i Lund på intervju till en utbildning som jag vill komma in på, och jag var glad och förväntansfull och energisk på ett sätt som jag inte riktigt minns när jag var senast. Jag ser ljuset i slutet på krisen. Det är våra ljusa brädgolv, blåregnet som blommar på innergården (har seriöst Malmös finaste innergård), Arvids ljusa skratt, en ny förskoleansökan när den förskolan vi blev tilldelade inte alls kändes bra (alla jobbiga saker som kommer samtidigt), en diktsamling på förlag, en novellsamling som snart är klar, en ansökan till universitetet. Jag vet inte vart det ska leda, men det leder bort från det som var, det som inte kändes bra.